Det är lite märkligt. Egentligen. Några dagar innan pappa dog började jag att komma ihåg honom. Inte så att jag hade glömt honom. Inte så. Men plötsligt började minnesbilder från innan att dyka upp. Som han var på riktigt.
Jag kommer in i hans rum. Han sover med kläderna på. Troligtvis mitt på dagen efter att han varit och paddlat kanot. Eller målat en vägg. Eller cyklat till byn. Jag kommer då in i hans rum och ser att han ligger där. På rygg. Med stängda ögon. Lite lagomt svettig med öppen rutig jobbarskjorta och trasig tshirt. Vad han har för byxor vet jag inte. Troligtvis utnötta fjällräven. Grå strumpor på de knotiga fötterna. Strumpor som är ämnade för kostym och kontor.
Precis när jag kommer innanför dörren och just ska till att gå ut igen sätter han sig upp. Håret står på ända. Rufsigt, lockigt och knappt grått. Han måste vara yngre än sexti. Hela han yrvaken. Groggy. Hela han men inte ögonen. Han sätter sig upp hastigt och ser på mig med förväntan. Vrider överkroppen mot mig medans benen och underkroppen fortfarande ligger an mot sängen. "Nå". Säger han. Det säger han med kraft. "Nå" Förvånat att just jag stod där. Glatt. Och förväntansfullt. Undrande vad jag vill.
I sjukdommen gjorde han också så ibland. Jag satt ofta berdvid honom när han sov. På hemmet. Sov efter frukost eller efter lunch. Ofta var min mening att ta ut honom. Att rasta honom som vi syskon ville säga. För att göra smärtan lite mindre. För oss. Men ofta behövde han en lite lur efter maten. Oftare ju längre in i sjukdomen han gled.
Jag satt då vid honom på hans säng. Bara satt bredvid honom och tittade på honom. Det hade jag aldrig gjort när han var frisk. Det hann jag aldrig då han alltid hade något på gång.
Men på hemmet kunde jag. Och fick jag. Betrakta honom. Även då låg han på rygg. Med öppen mun. Snarkade svagt och stillsamt. Min pappa. Som gått från en buspojke med glimten i ögat till en gamling. På fem år. Han hann aldrig bli vuxen. Bara lite äldre. Lite lugnare.
I den öppna munnen fanns nästan inga tänder kvar. Och tungan som darrade stillsamt. Rutig skjorta. Som var ren. När han var sjuk svettades han aldrig. Till och med hans händer var kalla sista tiden. Håret grått. Flottigt. Rakt. Plötsligt kunde han öppna ögonen. Och i en tiondel av en sekund kunde blicken glimta till. "Nå". Ibland kunde han till och med skina upp och närapå le. När han såg mig. Kände igen mig. För en tiondel av en sekund. Visste jag att han var där.