Det var väl inte så konstigt egentligen. Om man tänker några gånger på det kan man ganska lätt förstå... att det gick som det gick alltså... Jag var väl inte direkt någon som man ligger med, snarare en som man gifter sig med...
Jag hade liksom inte den där självkänslan... Eller rättare sagt hade jag karaktär som en kattunge.

Så det var inte så jävla konstigt egentligen... Som sagt man kan lätt förstå dig!

Med din mörka vilda pannlugg och vita tänder var du min törst. Jag kan se dig än idag... om jag bara blundar så... jag kan enkelt se vindsbalkongen och mattpiskarställningen som vi brukade sitta på.
Och blundar jag bara lite hårdare så sitter dom där... Jag kan se dom.

Inte ett moln passerade förbi din blick den där dagen, inte en myra hankade sig förbi min...
Trots en sketen fosterhemsplacering, skvallrade dina ögon om minst ett hollywood erbjudande!
Dom hade allt... Du skulle till och med få ett eget rum.

Välj ett nummer, hade du sagt.
-33
-seriöst!
-3

Okej, välj en färg på min pappersloppa.
-röd.
-Ha ha ha... Du kommer bli sjuksyster!
-mmmmhh... (det är jag redan, tänkte jag)

Du hade liksom aldrig någon känsla för något, du hade fasad-ögon, blicken liksom kröp efter ytan, ... man kunde vara i ditt sällskap utan att bli studerad eller att egentligen behöva umgås... men när du rörde vid mig, smällde det som kanoner inne i mig!

Du såg mig inte den dagen... trots att jag sjönk som Atlantis framför dina fötter!
Jag sjönk för att vi så länge hade klamrat sig fast i varanndra, och naglat med krampaktiga fingrar i den enda som fick bär titeln trygghet, snart skulle krampen få oss... och jag var den som blev kvar...
Och mitt hjärta lipade som Eskilstunas värsta snorunge, för att det inte ens verkade bekomma dig det minsta...
Med spricknings hotad ryggsäck på dina solbrända lår, lät du bara dina fasad-ögon glida över himlen... och inte ett moln passerade förbi din blick...

Kanske var din förbannelse att du inte förstod, att du aldrig skulle få träffa någon igen, som hellre spenderar ett sommarlov på en mattpiskarbalkong med dig än något annat... Och kanske är min, att jag samlar på mina minnen och arkiverar dom djupt...

Nu kan mitt vuxna jag, inte förmå sig att se på längre... Med vetskapen att jag aldrig fick se dig igen, orkar jag inte se dig gå ännu en gång...
Jag har inte nerverna kvar att åter igen låta mitt barn hypnotiskt följa baklycktornas mjuka röda sken...
Precis innan allt detta ska ske lämnar jag min historia, Maria och allt vad en pojke innehåller... På en mattpiskarställning, på en vindsbalkong... Låter vinddörren smälla bakom mig... Öppnar mina ögon, och börjar från ett helt annat håll istället...

Okej, hur var det nu? Jo...

Fan brorsan kommer du ihåg? Hur höga himlarna var, hur solen värmde våra mjölkvita pojkryggar, hur vimplarna smattrade mot stängerna??
Jag minns iallafall...