Jag pratar alltid om fantomkänsla men nu vet jag hur det känns när den översvämmar kroppen, jag vet nu hur det är att finnas men vara förlorad.
Jag trodde först att det bara var mitt ben som sov.

"Tänk på någon färg, vilken är din favorit?"
"Orange"

Du, jag och döden. Asfalten bet tag i mig, drog, slet.
Jag kapitulerar; lägger mig här. Låtsas att jag är ett påkört djur.

"Din katt, då? Hur är hon?"
"Som mig. Vi är rätt lika"

Försök inte rädda mitt liv, snälla ni, det är ingen idé. Sjön är precis där. Låt mig bara falla, sjunka. Komma hem.

Jag hör inte hemma här, jag vill tillbaka till den varma och gula staden som vi drömde om. Där jag aldrig sov, åt eller andades. Min hud mot dina armar och ditt bröst.

Jag försöker resa mig men gatulampan pressar ned mig, tillbaka till jorden.

"På vad sätt lika?"
"Båda är självcentrerade"

Bara en liten, liten stund till. Snart snart. Jag ligger kvar här.
"Aldrig har lite blod gjort mig såhär lycklig, aldrig."

Jag hann aldrig höra vad du svarade.