Som att falla utan skyddsnät
är vår väntan
Som att sväva i ett tomrum
utan mål
Som att stilla se hur tiden
sakta krymper, trots vår längtan
och att vänskapen, vår kärlek
detta tål


Som att flyga utan vingar
så bär hoppet
håller fast vid livets mening
genom allt
Så ska ovisshetens vindar
plötsligt mojna
lämna droppar kvar, med smak
av något salt


Som att segla över bråddjup
utan fruktan
känna vingar bära framåt
mot ett land
Djupt inunder, där kan vågor
bryta höga
men vid horisonten
skymtar svagt vår strand