Mitt språks gränser är min rationalitets gränser.
Hur kan man kontrollera det som inte följer mönster?
Det som inte ger efter för förintelse?
Likt en cancer sprider sig irrationaliteten genom kroppen.
Lär ut lögner som jag så önskar var sanna.
Som jag inte ville skulle vara sanna.

Så sitter man i regnet utanför bussgaraget och tror att något jävla tåg faktiskt ska gå och ta en härifrån.
Trots att man vet att man undviker framtiden.
Trots att man vet att nutid bara är temporärt maskerad dåtid.
Man vet att historien upprepar sig.

Napster dog,
den sämre killen tog facklan ifrån en
och man kommer ligga där ännu en natt och drömma om att bränna strupen med billig whiskey tills man inte känner något förutom
bristen av hopp och tomhet.

Men vet man att man kommer hamna där med längtan efter bläcket ännu en kväll?
Vet man att man alltid kan hitta den där sista utvägen som slutar i en emotionell impuls?
Vet man att man alltid kommer kunna gå i timmar utan att sträcka sig efter fans hand?