Jag är en mästare.
En mästare på förklädnad.

Jag kan verka oberoende, oberörd, oengagerad.
Men tvärtom.
Ni är alla grundlurade.
Jag har känslor, som väger tyngre än era.
Ni pratar om era känslor som man pratar om vädret.

Jag däremot, kniper överläppen mot underläppen. Hårt.

Jag tar in allt i min omgivning och bearbetar det.
Någonstans långt djupt inom mig.
Dit INGEN når. Inte ens du.

Jag försöker bredda min syn. Förstå mig på allt och alla.
Jag vill då vara alla till lags.
Men ändå är det alltid någon man kommer på kant med.

För vilket syfte?
Omotiverad självömkan.

Ingen är fullkomlig, tack gode gud för det.
Då har vi åtminstone något gemensamt.

Jag kan vara till synes orationell i mitt agerande.
Men tro mig när jag säger det,
-det är för ditt eget bästa, inte mitt.

Att i detta avseendet påstå mig vara egoistisk är som att påstå Hitler vara Jesus.

Det tär på ens psyke minsann.
Många gånger är jag nära på att bryta samman och slunga ut en kaskad av mörkt ruttet innanmäte för att sen aldrig resa mig igen.

En mental masochistisk slakt.

Men jag är här än.



Fröjdas!

Ty jag är allmän egendom. Er allas tillgång att utnyttja.

Men passa på, jag är förbrukbar.