Så hon konstaterade att ingen kände henne.
Hon undrade om hon egentligen ville att någon skulle göra det.
Hon var ganska säker på att ingen ville göra det i alla fall.

Känslan av rastlöshet hade börjat sprida sig i kroppen igen.
Och hon ville dra för att aldrig mer återvända.
Men den ständiga frågan plågade henne.

Kommer allt bli bra?
Kan man hitta tillbaka till vägen man en gång övergav.
Tänk om den är övervuxen och alldeles för svår att hitta.
Kommer jag orka då, undrade hon.
Men hon visste redan svaret på den frågan.

Så ingen kände henne.
Dags att dra.
För att aldrig mer återvända.

Det gäller att hålla hjärnan sysselsatt så man inte märker hur dåligt man egentligen mår.