Hon läste texten. Och hon läste den snabbt. Alla detaljer.
Han hade skrivit den. Det var hans sätt att raljera och förlöjliga. Och med överdrivna gester skapa en nidbild. Den kunde ha varit rolig. Om hon varit någon annan. Om det inte var hennes liv som beskrevs.
Hur i helvete hade han fått tag på allt detta?
Hon kände igen historien. Hon hade själv skrivit den. Då. För länge sedan. När hon var så förälskad.
Han hade varit intresserad av henne. Frågat. Velat veta. Och hon hade berättat. "Ditt dumma våp. Hur kunde du vara så smickrad av hans intresse? Hur hade du kunnat vara så dum och berätta".
Men han var så intresserad. Och han hade berättat sin historia. Sina flickvänner. Sina kvinnor. Sina fruar. De hade delat förtroenden.
Hennes liv hade inte varit så spännande. Inte som hans. Att han var intresserad av hennes trevande försök till vuxenliv hade smickrat henne så hon hade berättat.
Men alla detaljer. Det hade hon inte berättat. Inte då. Men han hade frågat. Under alla deras år tillsammans hade han fått en detalj här. Och något annat där.
Nu var allt ihoplagt till en text. Som närapå stämde. Förutom att allt var vridet och överdrivet. Alla namn fanns med om än förlöjligade.
Han hade under alla deras år tillsammans tänkt på hennes berättelse. Och lagt till detaljerna.
Hon var iskall. Hjärtat bultade. Tårarna brände men förmådde inte tränga fram. Något svart rörde sig i hennes bröst. Skräck.
Vem är han? Som har iaktagit henne alla dessa år. Lagt ihop alla små fragment. Av hennes liv.
Hon visste precis varför han skrivit denna text. Han hade skrivit denna text för att få henne att känna sig precis som hon gör i detta nu. Skräckslagen. Kränkt. Nedtrampad.
Men hade han tänkt på detta ögonblick sedan första våren då hon var så förälskad. Hade han tänkt att han skulle ha dessa detaljer sparade. Var? För att slå till henne. Ordentligt. Den dagen hon inte orkade mer.
Hade han gjort så här tidigare? Vem var han?
Närapå fem år av hennes liv. Så länge hade han bott i hennes hjärta. Det första hon tänkte på när hon vaknade. Det sista hon tänkte på innan hon somnade.
Och nu ville hon inte mer. Han älskade inte henne. Det hade han sagt. Men varför var han då så rädd? Så skräckslagen att han måste skriva dessa texter.
Hon hade med ens förlorat en illusion. Om att människan i grunden är god.