Hon skyndar sig upp för trappan, det är födelsedagsfirande för sonen som blir sju år idag och mycket som ska fixas innan alla gästerna kommer. De brukar alltid dela upp firandet i olika grupper för alla släktingar kan inte umgås. Skilsmässor.

Idag är det hennes syskon som ska komma.
Hon har varit och handlat efter jobbet, de kommer kl 18 och svärmor är redan här och ska hjälpa till.  En molande huvudvärk har gjort entré och hon tänker att hon måste få tag i en huvudvärkstablett innan det blir migrän av det, vilket har hänt tidigare.
Jo, hon är spänd, det brukar hon vara när hennes syskon samlas i grupp så här. Men denna gången är det något mer. Familjekänslan, mycket längtad efter, om än skamfilad och sprucken och grund till mycket besvikelse, blossar upp i henne. En längtan efter att ena, att hålla ihop, och vetskapen om att det kommer spricka. Det kommer inte att gå längre.
Hon och maken har precis varit på en veckas semester i Grekland. Själva. Utan barnen. Det var tänkt som ett försök att återfinna varandra, men det lämnade bara ett tomrum efter sig. Och nu ska syskonen komma och allt ska vara som vanligt, som det inte är.

Huvudvärkstablett.
Hon letar överallt, men hittar ingen och svärmor har inga heller. Hon ringer maken och ber honom köpa på vägen hem och stressar vidare med förberedelserna. När maken äntligen kommer med pillren, några minuter före gästerna, har hon en sprängande huvudvärk.
Men kalaset kan börja.

Det gör det också och hon sitter med i ungefär tio minuter, sen kommer migränen. Obarmhärtigt. Fruktansvärt. Det var för sent. Huvudvärkstabletterna kommer inte att räcka till. Hon har inget val, utan ber om ursäkt och går in i sovrummet. Lägger sig i fosterställning och försöker att inte röra sig. Någon kommer in för att fråga hur det är, men hon kan knappt prata utan stönar bara. Gästerna får fira med de andra, hon är utslagen.

Sen kommer ångesten. Det blir värre, det kan det inte bli, men det blir det. Hon stapplar upp och ut, förbi alla, för att komma ner till badrummet. Hon stönar och jämrar sig. Vet inte vart hon ska ta vägen. Går ut från badrummet, sätter sig på trappan utanför. Hon jämrar, högre nu. Hon kan inte fatta att det är hon som låter så, men det är det.

Hennes man har inte brytt sig om henne. Han gick faktiskt ner förbi henne i trappan, men utan att stanna upp och han återvände visst till de andra också. Hennes svägerska kommer ner och ser hennes tillstånd, och går upp igen och hon hör henne säga till maken att ”ska du inte gå ner till henne?”. Det gör han också då, men går igen.

Hon jämrar sig och stönar, går in i badrummet igen. Tar av sig kläderna. Lägger sig i badkaret. Fosterställning. Kravlar runt. Fosterställning. Hon skriker nästan nu. Det är inget människoskrik. Det är inget skrik heller, hon hör det, det låter djuriskt. Det låter fruktansvärt. Och det kommer från henne.

Fosterställning. Naken. Ett kallt badkar.

Hon hör att gästerna lämnar, endast hennes bror och svägerska är kvar för att se efter barnen medans maken kör hem sin mamma.
Hon ligger fortfarande i badkaret och jämrar sig när maken återvänder. Han får i säng barnen. Och de blir ensamma. Hon har kommit till sans. Utmattad kan hon lägga sig i sin säng. Maken sätter sig jämte henne.

Hon gråter äntligen, stilla tårar rinner längs hennes kinder. Hon säger att hon älskar honom, men inte orkar mer. Han vet det, hon vet att han vet det. Hon ber om förlåtelse för att hon inte kan leva på så lite kärlek mer. Hon ber om förlåtelse för att hon är utsvulten. För att hon känner sig så ensam.
Hon ber om förlåtelse för att hon kommer att göra honom ledsen.

Han sitter där.
Han är inte arg.
Han säger ingenting.
Han kramar henne inte heller.
Han tittar på henne.
Han vill inte skiljas.
Det ordnar sig nog.