Inte för att hon var helt oskyldig. Och han var nog egentligen inte speciellt elak. Men tillsammans. Tillsammans skapade dom en maktbalans. Som faktiskt bara kunde sluta med smärta.
Om man ser i en backspegel. Och riktar den tillräckligt långt bakåt. Långt bakåt. Så kanske man kunde anan att det skulle bli - så som det blev. Till slut. När alla drömmar som drömdes visade sig vara fantasier. Och när alla förhoppningar hade slutat att hoppas.
Och inte var han heller så intelligent. Åtminstone inte speciellt klok när han började dricka igen efter ett upphåll som enligt honom själv var långt - men enligt henne alldeles för kort. Eller i alla fall inte så ödmjuk som han ändå tyckte att han var. Och inte var hon öm - inte i hans ögon. Men hon kunde ju inte bättre. Hon var ju faktiskt ett barn av sitt ursprung. Med gener kalla som is. Bortkomna som en vilseflugen mygga en nyårsfton.
Men egentligen kunde ingen klandras. På riktigt. På allvar. Som programmerade zombies trampade dom på uppgjorda stigar. Inte uppgjorda av mänsklig hand, så där planerande och sakligt. Utan helt enkelt en fortsättning av en livsväv som vävdes sedan många år. Kanske rent av sedan generationer. Bakåt. I tiden. Som vävdes för att dom. Just dom. Skulle mötas och stöta ihop under en tid. För att dom. Båda. Skulle lära sig något. Av livet. Om livet.
Det är ju så man hoppas att det är. Att det finns någon mening. Med smärta. Med sorg. Och med svek. Vad ska man annars med svek till? Om man inte, som människa, ska lära sig?