Hon hade tagit båten ut till Isosaari. Inte bara för att se till korna som hon sagt. Utan för att tänka. Hon hade ett brev i fickan till förklädet.
Hon hade stött ut båten från färjeläget strax nedanför huset. Hon hade egen båt. Som Levi gjort ett par vintrar tidigare. Det var en bra båt. Stadig. Och man kunde till och med känna sig säker i forsarna.
På några få årtag var man över det smala selet och fören stötte mjukt emot den sandiga strandbrinken. Det var lätt att komma iland och knyta fast repet i det närmaste björkriset. Hon hade gjort detta varje dag hela sommaren. Och förra sommaren och alla somrar hon kunde minnas. Först var det mor och fars kor. Och nu var det hennes egna.
Hon och Levi hade tre egna kor. Dom hade det gott ställt. De hade till och med en egen häst. Nu var pojkarna såpass stora att det var deras uppgift att ta hand om hästen och arbeta med den. Det var pojkarna som fick ta in allt vinterfoder. De skulle snart börja med myrslåttern på Isosaari. Men än så länge var det lugnt. Denna sommar skulle bli svår men många starka armar fanns i byn för att hjälpa till. Det fanns bete till alla.
Efter bara några steg bland riset kom hon upp på sandbankarna. Ön bestod till största delen av myrängar och sankmark men stråk av sandbankar gjorde att det var lätt att ta sig mellan ängarna. Ön var rejält stor. Många familjer hade sitt sommarbete här. Det var lätt att skydda djuren på holmen då vattnet hindrade rovdjuren.
Ingen bodde på holmen. Det var omöjligt då vintervilan fanns i en lada vid det andra färjeläget. Det var helt omöjligt att gräva gravar mellan oktober och maj så liken var man tvungen att förvara i väntan på tjällossning.
Hon gick med snabba steg en bit upp på ön. Där fanns lite högre björkar och marken var torr. Hon satte sig ner på en kullfallen stam och tog upp brevet ur fickan. Det var en vacker handstil. Man såg att det var en kvinna som skrivit brevet. En lärarinna.
Innan hon hann börja läsa lyfte hon blicken då hon hörde korna råma några meter ifrån där hon satt. Dom hade fått syn på henne och trodde nog att det var dags för mjölkning. Hon log lite för sig själv. Tänk att hon fortfarande hade den sysslan. Hon som aldrig hade tyckt att det var hennes uppgift. Hon tyckte om att läsa och hade nog hoppats att mor skulle låta henne fara till lärerinneseminariet i Haparanda. Men det blev sig inte så. Hon behövdes hemma. Och sedan hade hon ju fått blickarna på Levi och tyckt att det var ett bra liv med honom. Han var snäll och han var stark.
Dom hade två pojkar som redan var riktiga arbetskarlar. Sedan hade de ju småflickorna som snart kunde ta över mjölkningen. Själv behövdes hon i affären. Hon och Levi hade börjat förmedla varor redan deras första år. Levi var chaufför och körde hela veckorna. Så det började med att han handlade mjöl, socker och salt som han förmedlade i byn. Sedan började kaffe, tobak och allehanda annat att efterfrågas. Och driftig som Levi alltid var byggde han ut huset i en vinkel. Ett helt rum för handelsvarorna. Det var snart femton år sedan och de hade nu en affär. Han fortsatte köra varor och var borta flera dagar i taget. Men hon var stark och pigg så hon kunde sköta allt själv. Hon kände hur hon sträckte på sig. Jo hon klarade sig bra.
Hon blev med ens medveten om brevet då hon huttrade till. Vintern hade varit svår. Så svår. Och det gjorde ont att tänka på det. Strax efter lillflickans födelse kom Levi hem efter en körning. Han darrade och var alldeles het. Han hostade. Han hade haft en förkylning tidigare men den ville inte släppa. Hon bäddade ner honom i utdragssängen och till natten vaknade hon av att hon var helt blöt. Han hade svettats så enormt och nu andades han med rosslande läte. Hon hade sprungit i vinternatten. Rakt genom hela byn. Till sin bror. Dom hade gemensamt sprungit till lärarn som hade telefon och försökt ringa Doktori. Men doktorn hade bara sagt att dom måste åka till lasarettet i Kiruna. Hennes bror och Levis bror hade åkt men dom hade inte hunnit fram. Han dog på vägen.
Det var så ofattbart. Han som var så snäll. Han som aldrig var sjuk. Han bara dog.
Och hon blev ensam kvar. Med två pojkar och två flickor. En bara två månader. Tre kor och en häst. Och affären. Men hon hade bitit ihop. Och fortsatt som hon tidigare gjort. Men nu helt ensam. Och hon var trött. Oändligt trött. Ville inte orka mer.
Nu satt hon på en kullfallen björkstam. På egna ägor. Och läste ett brev.
Solen värmde henne i ryggen och vinden fläktade bort myggen.
I brevet kunde hon läsa:
"Kära fru Lantalaiset
Då både min hustru och eder man har avlidit undrar jag om det inte skulle vara en bra affär om Ni blev min Fru."
Brevet var undertecknat med ett bomärke och under det stod namnet på en storhandlare i en grannby en dagsresa bort.
Brevet var inte skrivet av honom själv för hon visste att han hade sina egna regler och inte tyckt det var lönt att kunna skriva. Hon kände honom. Eller i alla fall kände hon till honom. Han hade varit gift med Levis syster som hade avlidit flera år tidigare. Han hade fyra barn. Två pojkar och två flickor.
Hon slöt ögonen och lät bilder dansa framför ögonen. Hon kunde inte tänka klart. Hade hon något val. Om någon ville ha en änka som är snart fyrtio år som har flera barn att ta hand om. Ja då får man väl inte tacka nej. Nej hon hade inte något val. Hon kunde helt enkelt inte fortsätta ensam. Inte behålla affärerna. Inte orka med korna. En vårvinter får räcka. Hon hade fått betala dyrt för transporter av varor. Hon visste varför. Byn ville inte ha en änka som handelsmadam.
Om dom gifte sig kunde affärerna utvecklas. Kanske bygga ett nytt hus. Bekvämare. Inte behöva hugga så mycket ved. Inte behöva hämta vatten.
Hon visste svaret. Hon hade haft en snäll man.