Problemet mitt är att jag bara två växlar: Turbofart och snigelfart dessutom har ingen av dem bromsar.

Vid turbo får man höra att inte vara så mycket jag. Min fråga är då hur ska man göra då. Förvandlas till någon annan? Vem ska då vara mig? Vid turbo skräms jag av "Svenssons-livet" och landet lagom men det kan vara lockande som pausprogram för att hämta andan någon sekund.

Man sticker ut, märks på var offentlig plats, men när de behövs så kan jag bli lagom som den sociala kamelont man är. Jag kan befinna mig högt som lågt och smälta in. Kan konversera med den hemlösa ena sekunden för att i nästa prata med kungen och därefter glida in på möte med en massa akademiker

När min lekplats försvinner eller man blir portad så kokar jag nästan över och söker mig till nästa lekplats. Vill att dagarna ska vara en enda lång maskerad, älskar att klä ut mig, byta roller, balansera på broräcken, dyka med kläderna på, bli förälskad om och om igen, diskutera andlighet och filosofi med en gammal vis man.

Underskatta inte mig, för jag kan skärskåda varenda människa och ge en sådan solklar analys att den solidaste rämnar. En som vi kan man ibland inte hejda, allt måste sägas. Mitt syre är att leva här och nu, det finns ingen morgondag, framtid eller förflutet. Jag är en missbrukare av livet

Sen vill man krypa undan in i skalet. Det blir fridfullt och tyst. I isoleringen slåss man mot skulden och skammen över att jag är den jag är. Allt och inget i samma person. I isoleringen förbannar jag mitt unika och strålande. Smider planer som ska föra mig till landet "Normalt". Där ska jag uppnå den verkliga balansen om man bara kommer ur soffan och ut i världen.

Men innan jag hinner det så går turbon igång igen.
Livet bjuder åter med mig på maskerad.

Och jag förblir en knarkare på "Livet här och nu" Ärkeängelen