Genom fönstret ser jag en annan värld,
världen utanför där jag inte är.
Människor har så bråttom,
ska någonstans, en destination.
Till jobbet rusar de,
kastar av barnen på dagis,
likaså i skolan
för nu är det bråttom.
Tidsbrist
Stress
Och ändå blir de sittande där
i ändlösa bilköer,
irriterade hjärtan bankar för fort
adrenalinet rusar i höjden
ännu ett steg närmre
utbränningspunkten.
Väl på jobbet är det bråttom
för om man inte skyndar sig
kan allt vara försent.
Fikarasterna tillbringas med
att kasta i sig kaffet,
trycka in fikabrödet i mun
och sedan gå in på sitt rum
innan det ens är färdigtuggat.
Klockan går, klockan slår,
det är dags att gå hem,
och för säkerhetsskull
rusar de hem.
För annars är det försent.
Dagis kan ha stängt,
fritids kan ha stängt,
innan de ens kommit fram.
Tidsbrist
Stress
Steg för steg, snart så
nära denna eviga
utbränningspunkt.
Hemåt i full fart framåt
för bilen ska inte backa
absolut inte backa när
man har bråttom!
Mat, måste laga mat,
och det är bråttom för
barnen är hungriga och
de är griniga och trötta.
Kasta i spaghetti i
kastrullen på plattan.
Tina upp lite köttbullar
stek i stekpannan.
Fort fort fort
innan det är försent.
Och så hinna läsa en
saga, helst i inte alltför
snabb takt för barnens skull.
Men det är bråttom,
alltid så bråttom eftersom
klockan har blivit för mycket
och barnen skulle ha sovit
för längesen.
När det är gjort kan man
slappna av i soffan och
kanske umgås med sin
partner, vara social.
Där i soffan
somnar
man
alltid.
Där har jag varit,
i detta stresshelvete.
Nådde den eviga
utbränningspunkten
föll som en fura
trodde att jag skulle dö
men jag lever.
Genom fönstret ser jag ut
på den värld jag inte
längre deltar i.