småningom kanske du tänker:

dags att lämna Poeter?
det börjar bli för trångt för mig här...

tänker
att du tröttnat på småstadsmentaliteten
den lilla pölen vi alla simmar runt i
alla ryggdunkningar
kvävande vänkretsar
ett och annat hatbrev

BLOCKEEEERING....

men det är inte så, inte sant

vi vet alla hur det går till:
du skriver en avskedstext, vinkar bombastiskt adjö
och tackar för den här tiden
kanske gråter du en skvätt
(dina vänner gör det säkert... dina ev. fiender småler)

du känner dig UPPFYLLD av vänskap och avsked
det känns fint att ha tagit det här beslutet - faktiskt!

så du laddar hem alla dina alster
sparar dem i en mapp nånstans i Dina Dokument

får sen frågan:
är du säker på att du vill avsluta ditt konto?

i detta skede känner du ingen tvekan!

(du är färdig, klar, redo att gå vidare)

så du trycker på knappen och du känner stor inre FRID

.

.

.

aaah... lättnad

.

.

men du!
vi vet båda två att du egentligen aldrig kommer härifrån...

förr eller senare är du tillbaka
under nytt fantasifullt och inspirerande nick

(och dina orsaker må vara vilka som helst men du kommer tillbaka!)

det vet du, inte sant??

(personligen skulle jag satsa nån spänn på att det blev så jävla tomt utan den uppmärksamhet du ändå fick här, du blev läst, du blev sedd, du blev kommenterad, du blev TILL - du EXISTERADE...)

MAN LÄMNAR ALDRIG POETER.SE NÄR MAN VÄL BLIVIT MEDLEM!

vore Poeter.se en drog skulle den TOTALFÖRBJUDAS direkt.. haha

det är som i klassikern "Hotel California":

"you can check out anytime you want

but you can never leave!"

see ya!