Han rörde sig på stolen och hon hoppade högt. En djup suck undslapp honom innan han vände sig mot henne.

- Vill du ha något att dricka? frågade han , med uttryckslös röst.

Hon svalde några gånger, för att efter chocken av att höra hans röst, klara av att svara.

- Nej tack, sir. Jag är inte törstig.

- Kalla mig Olov, jag är din make, svarade han lågt.

Hon kunde för sin vildaste fantasi inte begripa hur hon någonsin skulle kunna förmå sig till att kalla honom vid förnamn. Det kändes galet och fel på alla sätt. Hon hade alltid känt en oerhörd respekt för honom och beundrat allt hon på omvägar fått höra. Nu tillkom dock en skräckblandad känsla.

Han reste sig upp och bjöd henne armen. Hon skyndade att stapplande resa sig upp för att följa honom. Hon förstod att hon nu äntligen skulle få se de omtalade mästerverken. Alla de vackra tyger och bildvävar han under sitt liv åstadkommit.

Tänk så folk hade tisslat och tasslat när sanningen om konstnären bakom alla dessa vackra textilier kom i dagen. Att det var en man som vävt och dessutom en man av adeln. Hon minns när hon själv för första gången stått framför ett av hans tyger. Hon hade följt sin mor till en av hennes vänninor, och där i gemakets fönster hängde dom. De underbaraste gardiner hon någonsin beskådat.
Lystern sände henne vidare ut i rymden och mönstret med de små rådjuren och fåglarna var hänförande.

Efter den dagen hade hon i hemlighet beundrat, ja nästan tillbett honom som en gud. Nu gick hon här, höll honom i armen med lika delar lycka och rädsla.
Äktenskapet hade stått endast ett halvt år efter tradgedin med hans maka.
Hon hade aldrig riktigt förstått vad som hänt, hon visste dock att hans maka hade varit sjuklig och att äktenskapet inte resulterat i några barn.
Men från det till att döda henne och hugga henne i bitar, hon visste inte vad hon skulle tro.

Hon glömde sin rädsla så snart de steg över tröskeln till det allra heligaste rummet. Platsen där allt hans skapande ägde rum. Hon såg sig storögd omking, rädd att missa en enda detalj.
Rummet var inte så stort men det släppte in ljus från två håll, ljus som på ett vackert sätt skimrade i tygens ytlyster.
Två stora vävstolar stod mitt i rummet och i båda satt en väv. Vid den ena långväggen låg travar med ritningar på en lång bänk och efter andra väggen fanns en hög hylla fylld med de ljuvaste garner. Hon fick plötsligt svårt att andas och när hon kände hans hand nudda vid armen röck hon ofrivilligt till.

- Förlåt min vän, skrämde jag er? Hans djupa mörka röst nådde sakta in till hennes medvetande.

- Ohh nej då sir, jag menar Olov. Hon hostade generat och slog ut med armen för att visa hur överväldigad hon kände sig.

Han skrattade till med en låg lite hes stämma.

-Jag möter ofta den reaktionen, svarade han.

Han såg in i hennes ögon och hon kände hur hon på ett hypnotiskt sätt drogs närmre.
Han tog hennes hand och visade ut över rummet.

- Jag saknar henne så, sa han. Det blir inte detsamma med de två nya.

Nu snurrade det runt i hennes huvud och hon kände sig yr. De två nya?
Vilka, och var fanns dom? Hon svalde hårt och kände hur det smärtade av saliven som oförberett skyndade ner i strupen.
Hon var tvungen att fråga, nu fanns ingen återvändo.

- Vilka två, olov? Och förlåt min nyfikenhet, men var finns den tidigare?

Han såg snabbt in i hennes ögon, böjde sig närmre. Hans hand grävde sig in i hennes arm och rädslan förlamade henne nästan.

- Dessa två, sa han och pekade på de två vävstolarna. Den gamla tunga trotjänarinnan hade gjort sitt, hon dög inte längre att väva på. Jag högg henne i småbitar och eldade själv upp henne i den öppna spisen.
Det smärtade mig mycket, men jag ville ge henne den sista respekten till tack,

sa han och såg varmt in i hennes ögon.