Marieborgs folkhögskola, 1967. Tjugotre år gammal, med kvaddat självförtroende och sexårig folkskola, s.k. B-skola,  i bagaget började jag första årskursen där, uppmuntrad av en vänlig ängel på AF (jo, änglar fanns där, då). Hur utanför, konstig och klumpig jag kände mig i miljön, det går inte att beskriva. Ett par dagar höll jag ut. Sedan kom krisen. Vi skulle nivågrupperas i matematik, eftersom elever på en folkhögskola är vuxna människor med mycket skiftande bakgrund. Därför behövde vi göra ett prov, för att hamna i rätt grupp.

Jag satt där.
Stirrade på papperet.
Siffrorna blev till obegripliga krumelurer som flöt ihop för mina ögon, kallsvetten sipprade fram, paniken växte inom mig. Minuterna gick. Alla räknade utom jag.
Jag begrep ingenting! Inte ett smack! Kunde inte räkna ett enda tal.

Halvblind av tårar snubblade jag ut ur lektionssalen och sprang ner till elevhemmet, där jag öppnade garderoben, rev ut mina kläder och började packa. Det kunde jag väl begripa att det var dömt att misslyckas! Att jag var misslyckad, oduglig och obildbar, tänkte jag, förtvivlad av skam och besvikelse. Bara att dra därifrån och ge upp!

Då knackade det på dörren. En av killarna, klassens mattesnille faktiskt, stod utanför och undrade om han fick komma in. Han hade sett min blinda flykt och förstått hur det låg till, och tagit med matteprovet ner till mitt rum.

- Nu sätter vi oss här, och går igenom det här tillsammans, sa han, och vi tar det lugnt.. det kommer att gå bra!

Det gick bra. Jag stannade på skolan.
Jag har mycket att tacka honom för. Hade han inte sett och förstått vet jag inte var jag hade varit idag. Något mattesnille blev jag aldrig, men jag har klarat livhanken, och ägnat mig åt det jag varit bra på istället.
Tack Jan Kargén, om du händelsevis skulle läsa det här!