Hon tittade chockad på honom.
Långsamt gick det upp för henne vad han just sagt.
Han orkade inte.
Han orkade inte med deras relation på grund av relationen hon hade med sin familj.

Hon hade berättat för honom om sin sorg över hur relationerna med hennes familjemedlemmar såg ut. På olika sätt. Flera gånger genom året som gått. Hon hade öppnat sitt hjärta, visat sin kamp för att orka hantera den, berättat om sin ensamhet och sitt utanförskap. Han hade varit intresserad, ville veta. Så hon hade berättat. Inte för att hon behövde prata av sig, hon hade accepterat hur situationen var för länge sedan, utan för att visa vem hon var. Dela sitt liv med honom. Han hade varit förstående och det hade känts bra. Och hon var stark nu. Inte som förut.

Nu var de mitt i ett gräl. Det hade pågått flera dagar utan att de kunde hitta ut ur det.
Och nu, hans ord slog som ett piskrapp i hennes inre.
Hennes ögon fylldes av tårar. Förbaskade tårar.
Hon försökte tänka klart, inte ta det känslomässigt.
Han sa bara så för att han var arg.
Men det tog. Hon hade inget skydd. Han slog där hon var som mest sårbar. Först sorgen över att inte ha en samhörighet med sina syskon och sen på grund av det så orkade han inte med henne.

”Skulle jag inte ha berättat om dem?, frågade hon. Vad skulle jag ha gjort då?” Hon tänkte fortfarande klart. Men hon kände att hon var nära bristningsgränsen.
Han insåg nog att han hade gått för långt, för han sa ”Nu missförstår du mig, det var inte så jag menade”.
Hon hade inte missförstått. Det gick inte att missförstå det han hade sagt, men nu skulle han snacka bort det. Som vanligt.

Hon ville inte lyssna. Plötsligt brast det. Utom sig av förtvivlan vände hon sig mot bokhyllan, såg burken, fick tag i den och drämde den i sängen med all kraft hon hade. Och rusade ut från sovrummet.
Bort.
Bort från honom.
Bort.
In i vardagsrummet. Han kom efter.
Bort.
Bakom soffbordet.
Bort.
Han ställde sig i vägen, hon kom inte undan. Andra hållet.
Bort.
Bara hon kom bort här ifrån.
Han motade henne där också. När hon insåg att hon var fast, försökte hon tränga sig förbi.
Måste bort.
Han tog tag i henne och höll fast henne. Hon försökte ta sig loss, fick loss en arm.
”Slår du mig, åker du ut, väste han”.
Hon slog.
Smack.
Örfilen träffade honom på kinden.
”Nu åker du ut”, skrek han, och stötte bort henne.

Hon kom förbi honom och tog sig till sovrummet.
Hon sa inget, sorgen vällde ut, tysta tårar rann längs kinderna. Hon tog fram resväskan och började packa. Någonstans långt borta hörde hon honom säga att han kunde flytta, hon behövde inte. Hon lyssnade inte. Hon packade ner sina saker tyst.

Hon ville inte ha våld i sitt liv. Hon skämdes inte för att hon slagit, men hon kände sorg. Sorg över att se sig själv falla så djupt. Att slå. Tanken svindlade. Hon hade slagit. Men han hade hållit fast henne.

”Man ska gå vid första slaget”, tänkte hon, det sägs inget om vem det är som utdelar det.

Hon gick.
Hon såg sig inte om.