när jag inte orkar med mig själv längre ställer jag bara in mig i städskåpet och drar raskt igen dörren
i samma rörelse lägger jag på haspen på utsidan så jag inte får för mig att försöka rymma
sedan känner jag mig befriad att göra precis som jag vill, när jag vill och hur jag vill och det slutar vanligen med att jag slänger upp benen på soffan, öppnar en ask chokladpraliner som jag njuter av till ett glas sval chablis
(fast det där med chablisen var givetvis lögn)

distansen mellan soffan och städskåpet är tillräckligt kort för att jag ska kunna höra mig själv rumstrera om där inne bland ajax och såpa, men för det mesta ignorerar jag mina svordomar och envetna bultande på dörren
fast det har hänt att jag rutit till mig själv att nu får jag hålla käften när jag svurit så inihelvite därinne att plastblommorna i köksfönstret flera meter bort börjat sloka på allvar
det brukar få tyst på mig för ett tag men jag vet hur envis och påhittig jag är så jag går inte att ignorera hur länge som helst
(jag är jävligt irriterande)

som den gången jag frossat i mig nästan alla praliner i asken
något förbryllat insåg jag plötsligt att det var väldigt tyst där inne i städskrubben, inte ett enda litet ljud hördes
alla som har haft någon som helst kontakt med yngre generationer vet exakt vad jag menar när jag säger att jag genast började ana ugglor i mossen av den kompakta tystnaden som våldsamt tryckte sig mot mina trumhinnor
jag slutade tugga på den sista pralinen, svalde och höll på att sätta i halsen men lyckades hosta rent i kudden bakom mig utan att vända på huvudet
(och jag undrar alltid hur jag bär mig åt för att göra så)

sakta smög jag mig mot den låsta städskrubbsdörren, lade örat mot och lyssnade oroligt efter ljud eller rörelser där inne samtidigt som min tunga lystet gick på upptäcksfärd runt mina tänder och gom efter små ställen med kvarlämnad, klibbig choklad
allt jag hörde var en total tystnad - inte ett ljud släppte jag ifrån mig, vare sig från insidan eller från utsidan av dörren
när jag efter någon minut tog ett steg tillbaka och förbryllat vände mig om stod jag öga mot öga med mig själv
jävlar vad rädd jag blev
hjärtat stannade helt, jag hoppade högt och undslapp mig ett skri av chokladhes fasa
(hur i helvete hade jag kunnat ta mig ut)

det sista jag minns av den händelsen var hur jag kände hur mina händer sträcktes mot min hals i ett diaboliskt försök att hindra syreflödet till min redan överhettade hjärna
jag blev faktiskt förvånad för jag var starkare än vad jag trott, det spelade ingen roll hur förtvivlat jag försökte få bort mina händer från halsen, trycket från mina fingrar lovade svårövertäckta blåmärken och en mycket snar medvetslöshet
(tunnelseende, små stjärnor och en deja vú bestående av all samlad choklad jag tuggat i mig sedan jag som ettåring fått mina första tänder passerade under några kväljande sekunder)

några timmar senare kom jag liggande i en hög till sans med en vidrigt sprängande huvudvärk och rejält ont i halsen
under några sekunder trodde jag att jag blivit blind men när min irrande blick sökt av omgivningen upptäckte jag små springor av ljus någon meter ifrån mig
jag sträckte fram händerna, trevade över ljusspringan, hyllor och lister innan jag slutligen insåg att jag var inlåst i den mörka och allt annat än rena städskrubben
(och där stod en dammsugare, sådana har jag hört talas om)

jag befann mig på andra sidan städskåpsdörren
inlåst

fast egentligen kvittade det

det blir lätt så när man inte orkar med sig själv