Mina ord förvinner ljudlöst, de förintas av en dimma skapad av de som kallar sig för människor, jag försöker...Men ignoreras konstant. Mina ord är av intet värde, då de ska konkurrera med självförtroendet...

Rädslan kåserar...regerar över hela min skapelse...Mina ord har inte rätten att ta plats. Du låter orden passera dig som om de vore luft som ska förbrukas, och jag låter mina stammande stavelser än mer självförintas i ett träsk av självuppfyllande profetior.

Så renande vackert, så självklart enkelt...men så svårt att få ut dem...Jag klättrar högt upp, och skriker...Men du noterar inte ens mina desperata handlingar. Du fnyser inte ens åt mina ord, du skakar på huvudet och passerar som om det vore vilken vardag som helst.

Mina ord är av en annan frekvens, kanske är det bara hundarna som hör dem, för alla andra noterar inte min närvaro, än mindre mina stavelser. Hur ska jag lyckas nå ut till dem som slutat lyssna?... Hur ska jag lyckas visa att jag tillhör världen?...Frågor som kräver svar i en värld som slutat lyssna!

Så enkelt att uttala...så enkelt att ljuda...så omöjligt att få uppmärksamhet.