Seså...salta mina blödande sår...Förtvina mitt inre...förnedra mitt yttre...Sopa mig under mattan...glöm bort min uppenbarelse....

Hatet växer sig starkare och starkare...och nästa konflikt ger näring och garanti på att nästa återkommer....Du förblindas av din bitterhet...och dina känslor sprutar hämndbegär som om det vore det mest naturliga i världen.

Allt...Kunde ha tagit en hel annan vändning...men ingen ville stoppa utvecklingen...ingen ägde självinsikten att inse vart det bar hän...Men ångesten fanns där likt en skata över skräppåsen...du ville så gärna kasta dig i famnen...be om förlåtelse...men din stolthet förbjöd dig...fängslade dig...och förmanade att fortsätta en kamp...som ingen någonsin kunde vinna.

Båda var förlorare i en tävling som ledde mot avgrunden....och ingen kunde stanna det snälltåg som nu hade nått sin maxhastighet...

Inombords härjade en orkan av känslor som inte gick att deschiffrera utan utomstående hjälp...men återigen...var känslorna...stoltheten...ditt moderskepp som styrde dina ödesdigra val.....Och du visste att hägringen framför dig...inte var sanningen...men du förblindades och bedövades av din egen ilska...och där var du stående...ensam, kall...och stolt...

Seså...salta mina blödande sår...Förtvina mitt inre...förnedra mitt yttre...Sopa mig under mattan...glöm bort min uppenbarelse...

Av stolthet är vi kommen...
Med idioti är vi besudlade...
Med hat är vi näringsidgare

Seså...salta mina blödande sår!