På dagarna gömmer jag mig i fleece och jeans, skyler mig noggrannt för all sorts ytlig exponering - ÄR en ansvarstagande vuxen med kunskap om pedagogik, med åren inlärd och en väl utvecklad social talang. Ja, en mycket bra lyssnare, är jag. (Det vet jag.) Och jag avskyr att frysa, den allt mer sjunkande morgonkylan skrämmer mig, stelnar mig, längtar mig varmt annanstans. Nära i armhåla, hjärtslag genom bröstkorg, manlig svett.

Till och från arbete färdas jag i mitt plåtskal, ensam med mina ögon, tankar och en tyst telefon - som i en svart avskavd (rostig) kuvös där endast Jag regerar i eget påhittat rike, oåtkomlig för mina medtrafikanter. Ingen ängel, långt ifrån, men lite svart sorgkantigt medmänsklig. Leende överseende, fri att döma eller att för den delen bli dömd. Mina brister är alla andras brister, varken mer eller mindre. Cirkulationsplatserna skiljer agnarna från vetet, sannare än så blir det inte.

På kvällarna expanderar tystnaden, slår hål på mina trumhinnor, bankar sig ut och lägger sig som en matta, ett stumt skri. Där blir jag osynlig fullt ut, bereder mig själv en plats att vara den jag ÄR till ingens betraktan, utom för mig själv. Och jag är ju Inte ingen, ingen vem som helst - det är ju ingen. Men jag vet nu att det är dags för mig att samla upp all ackumulerad energi (den jag inte tappat, förlorat längs vägen). Det är dags att handla, agera som om jag har ett syfte med min existens.

För när jag släcker lampan och rummet blir till en evighet av mörker innan sömnen befriar mig, då befinner jag mig i den naiva tron att morgondagen kommer att medföra... något. En förbättring. En riktning dags att beträda. Jag inser att mitt liv går i loopar, svänger av för att återvända mot redan passerad punkt, precis som i den liggande åttan och nej - det betyder egentligen ingenting att jag betraktas med oseende ögon, det är upp till mig själv hur jag presenterar mig. Då, när jag VILL bli sedd.

Nej, det är inte så viktigt. Men jag är så mycket mer än fleece och jeans, jag är så mycket mer än likartade dagar, fulla av rutiner och aldrig infriade drömmar. Som det där att hitta mina egna sammanhang. Som när jag får omsluta mig i det svarta lacket, det täta som blir som en andra hud, svart och glänsande befrias jag och känner äntligen lusten till min egen andning. För mig är det kreativt. En kreativ beklädnad, en betydande del av min existens. Mina tankar lyfter och mitt djupa, inneboende skratt finner vägen.

Det slog mig häromdagen att jag tänker på sex flera gånger i timmen. Det slog mig att jag fantiserar om de män jag möter och passerar, främlingar redan glömda. Det slog mig att jag någonstans läst att kvinnor inte tänker på sex lika ofta som män - och det slår mig nu att någonstans har en lögn fått fäste, spritt sig som ett virus och hårdnat som en ärrbildning. Jag är inte annorlundare än någon annan, jag är bara ett annat jag - en annan version av en helt vanlig människa. En helt vanlig, medelålders kvinna. Det är det jag ÄR, fullt kapabel till att överleva det mesta och kanske, om jag anstränger mig lite, kanske skapar jag mig slutligen något av värde.

Och kryddar det med svart lack, magknipande gapskratt och all den kärlek till mig själv och andra som jag ännu inte delat med mig av. För det finns ingen så kapabel som jag själv när det gäller att leva mitt eget liv, så mycket har jag förstått.
Jag ska bara se till att bli delaktig i det först...