Dom gamla gubbarna och tanterna,
kommer ihag mitt ansikte,
jag ser det i ogonen,
deras kappar darrar nog,
mannen som tommer soporna kommer ocksa ihag vem jag ar,
mitt namn star inristat pa sopnedkasten,
hit men inte langre,
och ett mobilnummer,
utan problem;
sa manga telefonsamtal har jag tagit emot.

Jag ar en galen man,
ge mig en penna och jag ska visa varlden vem jag ar,
vart den ar pa vag,
och allt ska losa sig,
men folk skriver sa kassa saker,
och sa haller alla med och sager att det var fint,
folk skriver saker som egentligen ar for sjalvklart som att skrivas ner,
och alla sager att dom blir lyckliga av det,
vad ska man lasa,
om inte styckena som tar mer utav en,
som smartar,
lider,
och nastan dodar en med varje ord,
som gor nagonting som inget annat kan,
besitter den javla makten av att finnas till,
och forsvinna,
som bara ord kan,
till tankar,
drommer,
och bisarra forestallningar som alltid matchar verkligheten,
som ett sagobok,
matchar framtiden,
och ett korthus sitt bord,
den sista tandstickan i en tandsticksask,
matchar fingrarna,
pa den sista flickan pa en ode strand,
och mina ord,
matchar spegelbilden,
som en motsats,
en kontrast,
dar frisoren biter pa naglarna,
och biljettforsaljaren sager valkommen in,
med en spottloska,
rakt bakifran,
eller rakt framifran,
sa hart,
sa hart,
sa javla hart,
om man laser for att bli lycklig,
kan man lika garna blasa ballonger till barn,
eller ga ut pa gatan och skratta at sig sjalv,
sa skratta da,
det finns en dold kamera i varje gatuhorn,
men den filmar inte er,
i svart och vitt,
ni grimaserar i neon,
hur ska vi se er,
hur ska vi se er,
hur ska vi,
nagonsin,
se er,
folk skriver sa manga kassa saker,
sa jag blir radd,
att jag bara ar en av alla dom,
som inte vet vad dom vill,
jag vet inte,
beratta,
jag vet att jag inte bli som dom,
dom vet inte vilka dom ar,
det gor oss alla till samma massa av,
miserabel panik,
asfalt,
kolik,
folk skriver sa kassa saker,
som dom verkligen tror ar bra,
las upp det for Arthur Rimbaud,
och han hade skrattat at er,
det innehaller ingenting annat an ord,
allt ar bara ord,
nar Kafka skrev, skrev han inte med handerna,
med blicken,
och med sattet han holl sitt huvud pa,
tyngd i famnens alla veck och lealos,
i gryningen,
jag sag ett konstmuseum dar bara konstelever stallde ut
sina tavlor om hur allting var,
i valriktade penseldrag,
utan kanslor,
och Van Gogh holl inte penseln som dom,
han holl penseln som ett vapen,
som en kokskniv han nar som helst,
skulle stycka sonder sina narmaste vanner med,
sin familj,
sig sjalv,
alla farger,
han ville doda dom,
och bara ur ilska och ursinne,
kommer konsten,
den enda konsten,
levnadskonsten,
ratten till att do,
och konsten att leva upp till det,
hur ska man skildra sin barndom om inte som tva blodiga knogar,
mot en bioduk dar alla andra redan sitter,
bevittnar,
filmen med Brad Pitt och Angelina Jolie,
som filmen om sina egna liv,
reser sig ur stolarna,
knapper kapporna,
och sager;
filmen var val bra for jag gillar lyckliga slut,
i verkligheten ar alla lyckliga slut,
bara borjan pa nagot nytt,
storre,
raare,
och mycket verkligare,
an forut,
hur ska man skildra sin barndom om inte med en avbruten penna,
i forakt,
han,
och protest mot att den man ar,
har ingenting,
med det dom sa,
man skulle bli,
aldrig skulle bli,
inte vara som,
och forvara omt,
ta dom,
ta dom,
ruttna idioter,
forbannade banditer,
ta dom,
hur ska man skildra sin barndom om inte med en pensel som spretar at alla hall,
och morka farger mot en spegel,
som los en gang,
som blandade,
och spred skuggor runt omkring,
jag ar inte ensam,
jag ar inte ensam,
for sant finns inte,
nar man har ord,
ord,
ord,
ord,
hur ska man skildra sin barndom om inte som den varsta tiden i sitt liv,
for att visa att man ar aldre nu,
herre gud,
helvete,
jag var sa liten da,
jag hade ingenting,
latsas inte att det var bra,
fran pojkarna som tryckte ner snobollar innanfor halsduken,
tilll pojkarna som blev nedtryckta,
latsas inte att ni vet,
hur Strindberg holl sin penna om inte som ett spjut i en lejonhage,
hur holl inte Mikhailov sin kamera om inte som en bibel i ett koncentrationslager,
for lite tomma ord,
for fa ord om ingenting,
for mycket av allt,
for bara utan nagonting,
och utanfor det,
finns sanningen,
vi lever som i ett vakum,
en drom,
dar allt pa hall betyder liv och dod,
men sa fort det kommer narmare,
nara nog,
plockar vi ner det som levebrod,
ett satt att overleva pa,
dar allting ar ett mellanting,
for lite dod,
for lite dod,
och nagonting ar ingenting,
for lite dod,
for lite dod,
och
nar
man
ar
valdigt
liten
ar allt det
andra
valdigt
stort,
men nar man kommer nara nog,
ar ingenting storre,
an,
famnen
hos
en
storebror
och varfor overdriver jag allting,
varfor ar den sista laten jag lyssnar pa,
alltid varldens basta lat,
kanske for att det ar sa,
tank om det ar sa,
herre gud vad tragiskt,
men jag har manga varldar att passa,
och halla reda pa,
som en karrspindel i morgonsol,
hoppar jag runt fran blad till blad,
livradd for att trilla i,

men
anda

pa jakt

sa
javla
mycket
pa jakt.