Min dotter har under flera år haft ångestattacker och självmordstankar. Hon kunde inte komma till ro på kvällarna och vaknade flera gånger varje natt och var vaken i timtals. Så äntligen i somras fick hon medicinering. Jag har fått tillbaka min glada unge som sover ordentligt på nätterna.

Så får jag i dag ett samtal från hennes läkare.

Det visar sig att hennes pappa (vi lever inte tillsammans) har ringt och motsatt sig medicineringen och därför måste hon sluta med den. Han hade sagt att skolan tyckte att hennes koncentrationsförmåga var sämre nu under medicinering än innan. Så uppfattade inte jag det när jag samtalade med hennes lärare. Koncentrationsförmågan har succesivt försämrats sedan början på vårterminen-05 och hennes lärare bad mig att ha i åtanke att hon så måningom kanske behöver en assistent i skolan för att stötta henne.

Till saken hör att socialtjänsten är inkopplad för att få i gång ett samarbete mellan oss eftersom vi har svårt med det.
Ja jävlar, vilket samarbete när han går bakom min rygg och fattar sådana beslut själv.

Så nu kommer jag att få börja om igen med timslånga ångestattacker, att passa henne så att hon inte gör sig själv illa. Nu när vi äntligen börjat att få ordning på allting så kommer han och raserar allting bara för att han vill utnyttja sin makt som vårdnadshavare.
Han som under alla dessa år vägrat att komma till möten på BUP och olika läkarbesök. Som under vårt liv tillsammans tyckt att hon varit en så jobbig unge att hon inte kunnat vara hans och som man kunde slå på när man var frustrerad. Nu passar det minsann att vara en duktig far.

Duktig! FY FAN, nu är det kört och jag vet inte om jag orkar längre.