Mina ögon hade svårt att förnimma ljuset som smet in bakom den lilla glipan på gardinen. Jag kunde föreställa mig hur solen lyste utanför och att känslan fortfarande var kvar som jag hade när jag lade mig ned för att sova kvällen innan. Jag var helt upprymd av en harmoni som jag aldrig känt förut, en harmoni som gav mig en inre tillfredställelse och ett framtidshopp om att livet från och med imorgon skulle vända. Kampen mellan gott och ont har pågått hela mitt liv, rädslan att inte få betyda har varit större än än jakten på glädje. Att jag ensam skulle kunna förändra min värld kom aldrig på fråga. Jag väntade och väntade på att en Messias skulle komma och förändra min vardag. Och som jag har väntat!

Tron att allt i ens liv bygger på andras förväntningar, andras krav och andras synsätt förgör en sakta bit för bit, tills man är såld, styckad och förankrad i en värld fylld av ångest. Aldrig skulle jag tro att jag själv bar på svaret att mitt patetiska liv faktiskt gick att förändra av mig själv...Nä!!...Det är en omöjlighet...För att kunna styra kosan mot en annan riktning kräver en sån uppoffring att jag hellre lever med ångest!!

Men nu...Sista morgonen av ändlös ångest, har jag insett det obetydliga faktum att ingen kommer att bereda min väg, ingen kommer att skapa mitt universum, och ingen kommer att färglägga min verklighetsbubbla...Jag är min egen måne och måste hur ont det än göra stå för mina val. Nu den sista morgonen är allt så uppenbart, så självklart enkelt så genomskinligt berusande. JAG min egen själ, mitt...Är skaparen av min vardag, min lycka och min sorg. Min ångest, min självförnedran och mitt egenhat är också en del av mina sorglösa val. Jag har accepterat att oavsett vilken inre status jag har, är den skapad enbart av mig...

Detta är nu den besannade sanningen som upptar mina linser och min existensiella framtid...Jag...Ingen annan...

Sista morgonen är snart över!!