Är svårt att sätta ord på den känsla man får när man går i ensamhet. Jag är vanligtvis en ganska glad person, om än med mycket känslor. Jag har träffat och jobbat med många olika människor världen över.

De senaste åren har jag stött på en del besvär i mina arbetsrelationer. Blir dömd av människor jag inte känner. Blir pratad om av människor man aldrig haft ett samtal med, kanske bara för att man är en sån som inte passar in just där.

Tänker jag ner, eller ser ner på människor som jag inte känner eller sådana som är och tycker annorlunda än jag? Nej, det gör jag inte. Retligt är väl det då, gissar jag, att jag tycker att det förgyller mitt liv med oliktänkande.

Är det ovanligt på något sätt? Det undrar jag.

Om jag är i en grupp där jag inte "passar", så är min tanke att leva med dem och finna kompromisser och med humor, inte så blodigt allvar, se på hur man har kommit samman, och utnyttja det. Få nya erfarenheter. Andra anslag.

Gruppen ger inte, en, individs tanke om någon, utan fleras. Ord som sägs om en människa bakom hennes rygg, känns och gör ont. När jag inte riktigt har gjort någonting.

Hårda och orätta beskyllningar som sägs direkt från en kamrat, gör mycket ont. Man mår illa, förstår ingenting. Vad är det jag har sagt eller gjort? Hur valde jag in denna person i mitt liv? Vet man om att man har gjort något, då är det en sak. Då kan man prata om det, be om ursäkt och försöka hitta en lösning, tycker jag.

Jag har vänner som är väldigt generösa med att bjuda på sig själva. Bjuda på det man har idag, vara trevlig, konversera. På ett ärligt och vänligt sätt. Man ska kunna vara olika, tycka olika, vara oense, vara ense om det. Det har ingenting med att någon skulle vara bättre än någon annan. Ingen värdering i det.

Jag brukar tänka på dem som har mig som vän och då känner jag mitt värde, som får ha dem som vän.

Jag tycker själv att människor har samma värde. En del väljer man att umgås med, andra inte. Man behöver inte snacka skit för det....

Det, gör ont.