Förtvivlan drar fram genom min kropp
men orden inger mig ändå hopp
jag rafsar ihop mitt liv i bokstäver
lika flitigt och idogt som en bäver
Vad sjutton samlar jag egentligen på
ironi eller fakta i en depå
avlämning till omvärlden
är mina ord av värde alls för den?

Kommer någon framtida arkeolog
ens försöka tyda vad mitt nedklottrade
gytter av tankar då betyda
för mej är de som Stonehenges arv
en gåta av tunga stenar
av generationer glömda i tidevarv

Inom mej frustar ironin, enveten
blandat med tröttheten
hoppfull men samtidigt lite rädd
kanske någon läser och förstår
och inte min ande dömer

Alla har vi våra bördor att bära
dina nära, kära finns inte alltid nära
att någon ens läser dina ord

Jag har nu inte sagt alls allt
vad som finns i min själ
tro mej när jag säger;
där finns alltför många skäl
– jag skyddar de jag älskar
ber dem förstå mina val