Det finns en tomhet i mina rörelser. Tankar. Jag kämpar mot den vindfria dagens luftmotstånd, går lätt framåtböjd och glömmer att andas.

Jag glömmer alltid bort att andas. Och ändå är det ingen som påminner mig.

I mitt huvud växer cystan, jag kan känna hur den tar mer och mer plats, expansionen är skoningslös. Kanske inbillad, men ändå skoningslös. Och kanske måste de sticka in en nål genom mitt huvud, penetrera membranen, punktera den benigna men ändå så illasinnade rackaren. Så sa han, läkaren, när de upptäckte den på magnetröntgen första gången.

Fast ordet rackare använde han inte. Det är bara ett ord som jag själv använder när jag talar om mitt huvud. Ordet förminskar min egen skräck, den jag så sällan luftar.

Det blåser härinne, i mitt huvud, vindpinar mig ökentorrt. Fyller mig med syrefattig luft och får mig att törsta. Och känna stor maktlöshet. Som om jag någonsin haft makt över mig själv. Egentligen. Tanken får mig att le trots att huvudvärken tränger sig ut och får mitt skallben att bukta. Som om det skulle synas. Det känns som om det syns, fast det gör det såklart inte.

Som om någon egentligen skulle titta närmare. På mig. Som om jag en dag kommer att minnas hur man andas av sig självt. Det är inte troligt men under har hänt förr.

Sömnen är som alltid en befriare. Och jag skriver oktober med svag hand.