Du är rädd för mitt mörker, räddare än jag själv var en gång, innan jag mötte det igen.

Kände det komma med sjön. Det svarta vattnet lurade upp mina känslor till ytan, jorden sökte upp mitt djupaste mörkaste rum väl förseglat genom år. Träden drog med sig från rötterna till topparna.

Mitt mörker fick syre i himlen. Jag tog jorden till det blå. Jag tog livet och gjorde det till en dröm.

I den drömmen var du och jag. Som bara en blue-print från förr. Lätt genomskinlig, flög den iväg. Och tedde sig inte som en vanlig dröm som på något vis kan verka konstruktiv, i det att man applicerar drömmen på sitt liv och finner information därav. Istället var det som jag levde en dröm och drömde en motvikt till det. Vad det kallas? Vet ej vad den motvikten kallas, balansär?

Jag kan förstå att livet är detta mörker och allt mitt ljus tillsammans. Mina stora varma tankar om människor i allmänhet. Min ömhet, empati som i mångt och mycket genomsyrar mig. Här, ser du bara lösryckta situationer, som betyder en del, men långt ifrån allting. Här ser du gråt och tandagnisslan och vill inte möta den hos dig själv, därför ogillar du.

Jag vill säga att läkning är att spola rent. Det är som att skruva på en vattenkran som stått och rostat igen. Du måste låta det rinna ett tag om du ska se klart.