När man bor i ett regnmoln blir luften lite tyngre, ensamheten lite tydligare...

En vit vägg gör att man känner sig ensammast i hela världen. Jag tittar ut över bergen, som jag vet finns där, men ser dem inte. Endast ett regnmoln kan gömma ett berg!

Smattrar på taket när dropparna faller. Även att de egentligen inte faller, utan förs av den starka vinden i sidled över bergen. I huset fortsätter livet som vanligt. Jagas av kärringen som aldrig kan vara helt nöjd med mina prestationer. Eller försök till prestationer i alla fall.

Här uppe blir man som förbytt. Det är som om bergens aura pressar sig mot mig, trycker sig mot trumhinnorna och skapar där ett ständigt surr, som om de vill prata med mig. Huvudet tyngs ner av de tunga molnen, kroppen går i ultrarapid...

Eller är det inte bergens aura?Är det din? Som saknas? Men, man vänjer sig. Så som man tragiskt nog vänjer sig vid det mesta. För tänk om livet kunde bevara nyfikenheten, om natten skapade lika mycket spänning varje gång? Jag vet att det kommer ta slut, pirret...

Men vissa saker består. Bergen till exempel. Det värsta är att glömma. Att hur hårt man än försöker, kommer molnen alltid närmre och skingrar minnena.

Huden minns inte längre känslan av varje fingertopps beröring, lungorna kan inte återuppta den tunga andningen, läpparna har mist sin glöd.

Men hjärtat slår lika hårt, ty när det hittat sin rytm går det inte att tämja, inte att vänja. Ett mörkrött hjärta bevarar ett minne, i evighet.

Regnet upphör att piska oss, vinden slutar plåga oss, åskan ger upp för solen som återvänder.