I min bakgård, du vet bakom min logiskt stängda dörr...Där sörru, där finns jag, jag pratar inte om denna skyltdocka du ser framför dig, utan JAG...jaget JAG. Där helt avklädd, naken och utlämnad. Där finns nämligen alla fasta åsikter, alla tankar och fördomar. För just där är jag. Men som sagt, den dörren är kroniskt stängd, igenbommad och förseglad.

Du tror naivt...Att personen du ser är jag...

Mitt skratt ekar fortfarande i korridoren

Jag är bara en produkt av omvärldens behov. Tror du något annant, så lär din dörr också vara stängd, förseglad och larmad.

För vi alla bär på våra bakgårdar, och vissa av oss är så fanatiskt duktiga på att sortera ut vissa kroppsatteraljer från bakgården och presentera detta ut i vida världen. Och det mest orättvisa är att många faktiskt blir positivt bemötta. För det har jag inte märkt något av!

- Nä, det känns bättre å linda in sig i smörpapper och visa sig från en accepterad sida istället.

Tro nu inte enfaldigt, att du har ett individuellt värde i en värld där tvångströjorna snart blir till ett fredagsmysplagg. De mediokra är de som ska segra, det vill säga, vi med bakgårdar. Vi kommer snart att få höja pokalen till skyarna, och vi kommer att regera på denna patetiska planet.

Ni sanningsägare kommer att självdö i ert eget krig, medan vi andra kan dölja våra sanningar bakom läskpapper.

Mitt skratt ekar fortfarande i korridoren

Ju mindre du blir, desto sällsammare blir det, och låt spillrorna av ditt fantastiskt vackra martyrskap få lysa upp våra gråa dagar av ingenting.

Låt bakgårdarna få regera, låt människa få visa sitt orätta jag, låt inte de brutala sanningarna få utrymme, dessa skapar bara ledsamheter och näsdukar.

Tyst!!!

Lyssna!

Så hör du fortfarande hur mitt skratt ekar i bakgårdens korridorer.