I.


född fattig frågvis
vanställd och halt
aldrig långt till tårar
längre till tröst

krypa inte gå
vänj dig vid att komma sist
det blir bäst
sa mamma

vid kvällsbönen
önskade jag försoning
med Gud och
ett par friska ben

vad ska du med
friska ben till
du sitter ju alltid
sa mormor

man är vad man äter
förskräckt
stirrade jag ned
på Dagens Lerkaka

vad glor du på
är du störd eller
den som sa det
han var det



II.


vid sjön slapp jag
glåpord och slag
tjuvnyp och viskningar
rotmos och fläsk

från min hemliga utkikspunkt
länsmans båthus
valde jag världen
valde jag bort resten av världen

böcker kartor
smörgåsar mjölk
så växte jag
åtminstone något

sekunderna flöt
timmarna flöt
dagarna flöt
kryckor flöt inte

nånstans mitt i lugnet
svartnade himlen
jag såg genom fönstret
hur skogen krympte

åskregnet gjorde
marken fuktig mödrarna nervösa
kom genast in
jag lyssnade inte



III.



jag rusar som en rabiessmittad som en galning med mina sjuka ben jag rusar från Heines hundar de som ylar så falskt på nätterna de ska döda mig långsamt de lovar att äta mig uppifrån ljudet från deras språng slår i mitt bröst som pukan på ett slavskepp solen skriker jag ror så att ögonen svartnar svetten rinner i såren från piskan det kvider ur mannen av glas bredvid mig vårt skepp är av sand vi ror det mot världsalltets kant när vi välter ut i det ändlösa ser jag mormors döda stympade kropp hon är tillbaka för att kedja mig vid sängen min glödbädd de stirrande barnen tiger sen vaknar jag varje timme till klockan som gräver sig genom väggen in i mitt huvud jag kräks tills mina ögon rinner ut på kinderna som köttiga tårar jag såg att ni bar mig på bår genom den brinnande urskogen jag såg att ni bar mig till öknen och begravde mig levande till asgamars sång




IV.


ska ni samlas
till en svartklädd
klunga
vid ett av de små
fönstren

ska ni
se på hur
luften
i min
järnlunga
tar
slut