Jag har ett hjärnspöke som bor i min garderob. Det är så sant som det är sagt, jag menar det verkligen. Han kommer ut ur garderoben om kvällarna och håller mig sällskap när jag sitter och lyssnar på ensamhetens ensemble. Han är utsprungen ur mina tankars ruiner till kungadöme och tar sin skepnad i den vackraste illusion som jag någonsin har skådat. Hans namn är ett mysterium, men jag kallar honom Antonio. Kanske för att det är ett tilltalande namn som passar in på hans axellånga, ljusbruna hår, skimrande i alla möjliga färgtoner i ljuset från skrivbordslampans bleka sken, och stålgrå djupa ögon som glittrar i isblått och vittnar om kunskap, längtan, sorg men även glädje.
Antonio kom som en riddare i skinande rustning när jag tänkte låta livet fly från kroppen i ett sista andetag. Det var nog samma dag som jag förälskade mig i hjärnspöket. Mannen i min garderob.



Antonio viskar till mig ibland när jag ligger i min bädd och stint stirrar upp i taket. Jag har för vana att alltid dra upp täckena till hakan och det ska alltid vara två täcken; jag har lätt för att frysa. Ofta tar jag inte till mig kontexten av vad han säger utan stannar upp vid vissa ord som han använder som jag finner fascinerande. Hans röst är mjuk men samtidigt vass och något kylig i kanterna. Det är mycket möjligt att hans tungspets kan vässas och bli knivskarp om tillfälle ges. Till mig talar han dock alltid med en porlande stämma, likt en vårbäck som tinar upp i en tidig vår under blyga solstrålars fjäderlätta kyssar.
Han sitter bredvid mig på sängkanten även inatt. Hans fingertoppar är varma när han låter dem vandra över min ena kind, kinden som är fuktig under inverkan av känslomässiga stormar inombords. Hans leende tycks lysa upp rummet med sin värme och tröstande karaktär likt eldflugor som formligen sprakar med ett ovanligt starkt ljus.

"Varför gråter du, Sarah?"
Jag drar på andan och vänder mig med ansiktet mot väggen och drar täckena tätt omkring min smala kropp. En klump i halsen gör det omöjligt att tala. Antonios varma hand smeker mig över håret, vägleder mina långa hårtestar bakom örat och jag märker att han lutar sig över mig, känner värmen från hans maskulina skepnad som smyger över sängen och kittlar mig i nacken. Får gåshud och biter mig ilsket i läppen för att inte brista ut i gråt. Han har ett sätt att tala på som alltid får mig att känna mig omfamnad av varma armar, men jag stöter bort honom på olika sätt.
"Jag behöver inte berätta någonting för dig, för du vet redan allt," mumlar jag med ostadig röst. "Du är ändå bara ett hjärnspöke som jag har skapat själv."
Jag hör hur han skrattar lågmält, mjukt, och besvarar mig inte. Jag vill slå till honom, sparka på honom och skada honom. Istället reser jag mig upp i sittande ställning och stirrar på honom i tystnad och ger inte ett ljud ifrån mig när han drar mig in i sin famn och viskar i mitt öra.
"Du kanske inte ser mina vingar, men du kan fortfarande kalla mig din skyddsängel."

Antonio, min skyddsängel. Det låter inte alltför pjåkigt. Jag vet att han kommer att hålla om mig hela natten tills jag vaggas in i drömmarnas dimma och när jag låter ögonlocken vandra upp på morgonen kommer han att vara borta. Det har hänt att jag har gått och tittat i garderoben för att se om han är där. Tidvis har jag viskat hans namn och blundat för att åter öppna ögonen med förhoppning om att han ska stå framför mig. Men garderoben har alltid varit tom och tyst. Stilla, likt nattens hemlighetsfulla skuggpantrar och näktergalar utan stämband.
Jag saknar honom likt förbannat när ensamhetens verklighet hugger mig i bröstkorgen och lämnar mig att förblöda.



Min spegelbild står och betraktar mig med tomma ögon, tycks håna mig. Det är samma procedur varje dag vid morgonbestyren. Mina kläder ligger i en hög på golvet, jag stirrar på den smala figuren framför mig. Revbenen avtecknar sig under huden, de smala armarna hänger utmed sidorna och anletet är blekt. Det långa mörkbruna håret är fylligt, glänsande, dock rufsigt efter nattens mardrömmar. Badrummet kyla kryper upp över smalbenen trots lampans varma sken och jag låter blicken vandra utmed kroppen. Hårtestarna döljer den blygsamma barmen och händerna fattar tag om sidorna på handfatet. Det är kallt. Jag lutar mig fram mot spegeln, tittar på mina långa ögonfransar och noterar att jag åter har magrat.
"Du måste äta ordentligt", mumlar jag för mig själv och låter tankarna cirkulera kring alla läkare som uttalat sig om min hälsa.
Jag sluter ögonen.



Fjäderlätta steg. Duschdraperi som dras för, jag stänger in mig i min egen lilla värld och låter vattnet rinna över kroppen, tvättar temporärt bort sorgen som fläckar min själ. Värmen sprider sig ända in i minsta cell. Jag blundar och drar fingrarna genom det våta håret. Det känns tungt och fylligare än vanligt. Kanske borde jag gå till frisören och toppa mig, eller möjligtvis skaffa mig en helt ny frisyr. Bli lite modern, lite som alla andra. Jag tycks alltid ha vandrat min egen väg och se vart jag har hamnat nu.
Ena näven knyts ilsket och jag slår den i väggen. Det gör ont, och jag kvider till. Ångrar mitt känslomässiga utfall och drar handen till mig, andas ut långsamt och hånar min svaghet inombords. Mitt olyckliga sinnestillstånd är blott mitt eget fel och ingen annan kan klandras.

I tystnad gråter jag. Tårarna virvlar i en vild balett med vattendroppar, rinner utmed kroppen, smeker mig och påbörjar sin resa mot döden i avloppssystemet. Slår armarna kring min bräckliga gestalt och skäms över min situation, över min ensamhet och smärtan inombords. Strupen vill skrika, men skriket sväljs och hjälplösheten klättrar på väggarna, hoppar från den ena sidan till den andra, skrämmer mig och får mig att sjunka ihop på golvet och kura ihop mig till en boll med vattnet ilsket hamrande. Full av självförakt för min ynklighet snyftar jag och hostar till, förmår mig inte att resa mig upp.
"Sarah..."
Jag hör hans röst, men reagerar inte. Vill inte att han ska se mig i detta tillstånd, gömmer ansiktet då jag hör hur duschdraperiet dras åt sidan. Vill inte att hjärnspöket ska kontrollera min vardag. Han flämtar till och lutar sig över mig snabbt, rör försiktigt vid min axel och viskar återigen mitt namn.
"Lämna mig ifred, Antonio." Jag snörvlar och skakar i kroppen av gråten.

Antonios händer letar sig in under mina armar och han lyfter upp mig i sin famn. Jag klamrar mig fast vid honom, borrar in ansiktet vid hans hals och nyckelben och andas häftigt. Hela mitt inre är fyllt av skam. Med stadiga steg bär han mig ut ur duschen, håller mig kvar med ena armen medan han med den andra fattar tag om en handduk som han virar kring oss båda. Jag vägrar att titta på hans ansikte. När han slår sig ned på toalettstolen och försiktigt tvingar mig att lyfta på huvudet stirrar jag på en osynlig punkt bakom honom och underläppen darrar svagt. Lätt drar jag på andan och biter ihop med käkarna så pass hårt att det gör ont när han smeker mina kinder. Utan ett ord börjar han torka mig med ena handdukskanten. Förläget vågar jag så äntligen smyga med blicken över honom.

Han betraktar mig alltjämt och jag lossar en aning på mitt krampaktiga grepp om den blöta, vita skjortan. För ett ögonblick känner jag hur all vikt tycks försvinna ur min kropp, huvudet känns lätt och jag lutar mig sakta och tveksamt fram mot Antonio, snuddar lätt vid hans nästipp med min egen. Hans andetag hörs knappt, och andedräkten kan liknas vid ett tunt lager tröst mot min hy. Jag ryser till svagt, skallrar så plötsligt tänder och känner hur paniken skriker i mitt huvud. Kväljningar får illamåendet att skvalpa svagt mot magsäckens strand inombords och jag vill spy. Antonio lägger handflatorna mot mina kinder och stirrar mig djupt i ögonen, och jag kan inget annat göra än att storögt blicka tillbaka mot honom.
"Du skadar dig själv, och endast dig själv, om du inte finner en utväg ut ur ditt mörker samtidigt som du gör andra medvetna om din situation, och de i sin tur börjar oroa sig för dig", säger han med kristallklar stämma samtidigt som jag huttrar till. Hans kropp alstrar värme av en tröstande, hoppingivande karaktär, vilket resulterar i att jag inte fäster mig vid hans allvarliga, något vassa ord. Han får spetsa mitt sargade inre, med fakta som jag redan är medveten om, hur mycket som helst så länge jag får vara i hans närhet.

Jag tycker mig skymta varma stränder och månskenspromenader i hans själs oceaner. De där ögonen som gnistrar, formligen sprakar, av liv och lust, kunskap och passion. Tiden tycks stanna upp, jag vill föreviga detta ögonblick och ta min tillflykt i hans famn, känna doften av hans fylliga hår och låta blicken kyssa skrattgroparna där juvelprydda skattkistor går att finna. Med hjärtat hårt bultande mot bröstkorgens galler snuddar jag försiktigt vid hans läppar med mina och hör hur han drar på andan för ett ögonblick. Jag rusar fingrarna genom det långa håret och lägger huvudet på sned medan ett leende sprider sig på läpparnas landskap. Låter handduken glida ned över axlarna och blundar, men han drar upp den på plats igen och håller om mig.
"Du får inte fortsätta så här, Sarah."
Viskningen får mig att knipa ihop ögonen, nederlagets bitterhet bränner på tungan.



Ögonlocken vandrar upp över pupillerna. Min hålögda bleka spegelbild står fortfarande och betraktar mig och en suck letar sig över mina läppar. Hjärnspöket är borta. Händerna släpper taget om handfatet, tankarna bryts sönder i småbitar.
Ytterligare en dag att ta sig igenom. Ytterligare en dag att tiga, att inte vara besvärlig i samhällets granskande ögon. En dag till i mitt eget bräckliga, skamsna skal.