Jag hör dom tomma stegen, i de blöta timmarnas parad.
Du förlora någonting på färden, under himmelens krevad.

Jag hör ropen som skallar, men här inne viskas det ömt.
Här vid slutet utav vägen, sjunger någon om allt som vi drömt.

Du räknar alla dagar, jag vänder mig bort och jag går.
Du sköljer rent dina sår med timmar som blev till år.

Nu odlas rädslan av att bli glömd.
Förtappad av lyckan stenad, dömd och så sakta tömd.

Dom lägger granris på min bädd.
Då jag hör den viskande rösten kom, kom du ska inte vara rädd.