Nu är det höst igen, här hemma på min gata.

Cyklar under ett valv av kastanjeträd formade som en kyrkogång.

Taket är målat i de mest sprakande färger och i ljuset gnistrar gult, rött, orange.

Marken är täckt av nedfallna löv som bildar kyrkogångens siennabruna matta.

Hösten har en egen doft, en egen rytm, ett alldeles eget speciellt ljus.

Som vilar mot gatans alla fasader.

I fjärran står molnen som grålila fond, ett mörker som kommer från västsidan över

slätten.

Drar över staden med tunga regndroppar som signaler om att dra sig inomhus.

Jag på min cykel trampar på medan dropparna strilar ner mellan glasöga och öga.

Blöt, trött men ändå så lycklig.

Trotsar andras inställning som vittnar om "fy för höst"!

Att jag är glad.

Att det är höst igen...