När vår store landsman, Carl von Linné, reste i mina bohuslänska trakter anno sjuttonhundrafyrtiosex, eller för att vara exakt, för just tvåhundraochsextiotre år sen, noterar han att bergen på Tjörn och Orust voro "skallota".

Detta uttryck tänker jag ofta på. Bohuslän var slitet på den tiden. Nerbetat, överbefolkat, precis som medelhavsregionen är idag. Nerskavt till själva berget.
Men jorden repar sig, blott hon får en chans och Bohuslän blomstrar åter.

Skallota blir också äldre män, det anar jag i spegelen, om jag än kanske inte riktigt platsar som riktigt gammal. Dock kanske något sliten till leder och med en brusande hjärna.

Skallota är vad bohusträden nu blir. Löven drivar sig på marken och vi går in i Kalhalvåret. Björkstammarna stramar upp sig i vitighet och grenarna spretar glest mot himmelen.

Jag tänker, att om mina tankar inte blir alltför skallota, skall jag nog klara även denna vinter.