Hennes fingrar rör sig över min ryggrad som stormens sista vågor som svallar över släta klippor.
Hon är varm, varm mot min hud. Jag är kall, mitt hjärta är en ensam klump av pulserande is och mitt blod är en fjällbäck som porlar i min ådror. Jämfört med henne. Hon är en eld som inte bränner, en glöd som inte smälter, en flamma som inte slukar. Hennes fingrar är eld. Min eld.

Hennes fingrar rör vid min ryggrad som nyutslagen bomull.
Naglarna är rakblad som inte kan skada mig. Rakblad som skär sönder dimman i upp i mitt huvud och skapar moln som min hjärna svävar på. Mina muskler är stål som smälter av hennes eld. Smälter och förvandlas till vatten som flyter ut över min rygg. Så länge hon rör vid min rygg kommer de aldrig att frysa till is igen. Aldrig. Min hud är läder som mjuknar till siden av hennes händer.

Hennes händer mot min hud är som beröringen av sommargräs.
Hon masserar min rygg och får moln av tjock vätska att stiga upp i min skalle ifrån ryggradens innersta cirkel. Hon rör vid min rygg och får mig att sluta ögonen och drömma mig in i mig själv, glömma omvärlden och radera minnen för att bara känna hennes fingrar. Hon drar med sina naglar över min nacke och ryggrad och får mig att älska henne. Jag bryr mig inte om vem hon är, bara att jag älskar henne. För hon är hon. För hon är.

Hennes fingrar och naglar drar över min ryggrad som nyutsprunget källvatten.
Och för det älskar jag henne. Hon älskar inte mig, men jag kommer alltid att älska henne, vem hon är.