Hon hade inte ro att sitta still. Benen ville inte stanna upp, så hon sprang från rum till rum. Hon skrattade högt. Hon ville skrika. Skrika högt så att hela byn hörde. Men så kunde hon inte göra, då skulle hon kanske väcka den lilla.
    Det var endast då hon kunde stå still. När hon stod bredvid sängen där hennes mamma låg. Sängen var så vit och fin och mitt bland det vita låg en liten flicka. Hennes hår var alldeles lent och luktade så gott. Om man sträckte fram ett finger grep flickan tag i det. Riktigt stark var hon, hennes syster.
     Det var hennes första minne.

~

Hon vaknade upp och grät. Vinterkylan trängde igenom fönstren och hon vände sig i kökssoffan. Halmen stack henne lite i ryggen och hon kunde knappt ta del av den svala luften för alla tårar. Bortifrån andra sidan rummet hörde hon sin mammas lugnande röst som frågade:
- Hur är det Agda lilla?
- Lillasyster är död! tjöt hon och grät ännu mer.
    Det var hennes andra minne och hon skulle aldrig leka med någon docka i framtiden.

~

Hon hade provat så många olika sätt att försöka få se hur den man hon skulle gifta sig med såg ut. Hon hade bakat bröd på lika många delar vatten, mjöl och salt och ätit det innan hon la sig för kvällen. Enligt alla andra så var det den man som i drömmen kom med vatten som en dag skulle bli hennes make. Den natten hade hon törstig och sömnlös upplevt den mörka natten.
    Trots alla försök att i förväg få ta del av framtiden, var det som om kunskapen om sin förälskelse bara kom över henne. Som lägdorna sträckte sig bort mot älven och som på morgonen helt plötsligt omgavs av dimman. Ja, lika plötsligt hade han stått där. Precis som hon alltid vetat om dimmans existens, så hade han alltid varit i närheten av henne. 

De hade gått i samma skola så länge hon hade kunnat minnas. De hade bott i grannbyn i hela deras liv. De var födda samma år och plötsligt var det som om det bara gick upp för henne att det var honom hon skulle gifta sig med.  När hon någon gång berättade om det på äldre dar, brukade hon säga att hon hade varit med om samma sak som kungen. Att det hade sagt klick. Hon kunde egentligen inte förklara det på bättre sätt.
   Henne sextiotredje minne var första gången hon insåg att han var den rätte.

 ~

På den tiden hade hon varit en smal ung kvinna som vågade sticka ut. Kläderna som hon bar hade ofta hennes egen mor sytt, och det var kvalité det. Ingenting som var tvunget att kasseras efter ett år eller så. När vi nu städar på vinden kan jag förundras över hur väl hennes kläder passar mig. Det är som om släktskapet inte bara visar sig i skrivandets konst utan även i hur kroppen är formad. Att prova hennes kläder är som att få kliva in i en annan värld. Tidigt fyrtiotal med en vit bolero över axlarna. Hon skulle le om hon såg mig i hennes klänningar. Och hade hon fortfarande levt så hade det kanske varit ett av våra underbaraste minnen.

~

Hon satt i den gröna fåtöljen med fötterna upplagda på den tillhörande pallen och en filt över knät. Hennes blick var fäst på teven där Ingvar Oldsberg inledde den första tågresan med deltagarna för säsongen. I hennes händer höll hon en stickning. Garnnystanet låg i en gammal glasslåda på golvet och tråden löpte upp mellan hennes fingrar. Allt eftersom tågresorna bytte av varandra började tråden att likna en tjocksocka som någon gång i framtiden skulle komma att värma ett barns fötter i Ryssland.
   Hon mindes en annan gång då de hade suttit i kammaren. Det var hennes tvåhundrafemtio­nionde minne:

Barnen hade varit små och det var inte televisionen som underhöll dem den kvällen. Hennes man hade precis som hon haft en bok i handen. Och hela kvällsatmosfären hade andats vila. Hon hade lagt ifrån sig boken. Satt bara och njöt av stunden av stillhet. Snart skulle de gå ut till korna och mjölka för sista gången denna dag. Så kände hon ett tryck över bröstet. Det var som om alla luft som tidigare funnits i rummet hade seglat i väg. Allt blev så där omtalat ljust. Lugnet och friden som hon känt tidigare var ingenting i jämförelse med vad hon nu upplevde. Här ville hon stanna, hon ville stanna hos den gode Guden. Men så tänkte hon på sina barn. Den äldsta dottern skulle nog klara sig. Men inte den lilla killen. Så hon bad att få återvända hem igen.
   Hon berättade aldrig för sin man om vad hon upplevt. Han märkte inte vad som hänt trots att han satt i samma rum.

~

Vi visste alla om det. Att den här dagen skulle komma. Men vi bortser alltid från den obekväma sanningen.
   Det hade varit fest första gången som hon viskande för mig om att hon inte skulle överleva hela livet. Det var hennes äldsta barnbarn som tog studenten och broscherna satt där de skulle på den röda dräkten. Hon höll mig i handen och såg hur studenten viftade med sin mössa. Hon såg mig aldrig i ögonen den stunden.
- Jag kommer nog inte finnas när du står där en dag på trappan.
   Tanken var för diffus för att kunna beröra mig. En dag skulle även jag stå där bredvid alla vitklädda, men nog skulle jag väl kunna krama om mormor då.
   Den enda barnbarnets student som hon fick vara med att fira var hennes femhundratjugoförsta minne.

~

Innan hon gifte sig brukade hon baka bröd för att få in lite extra pengar. En dag i bagarstugan gav henne en krona i lön. Senare skulle hon komma att ha kurser i bakning och då var det viktigt med konsistensen. Degen fick absolut inte bli för hård. Och när hon röde om i baljan var det med korta bestämda tag. Fast det var ju inte att röra. Det var med att fösa ihop alla ingredienser för att sedan kunna baka det där riktigt tunna, spröda tunnbrödet.
   Första gången hon lärde mig den ädla konsten att kavla var hennes femhundratrettioåttonde minne.

~

Jag vill egentligen inte vara här. Jag vill springa bort ifrån det här rummet. Jag vill skrika för att väcka henne. Skrika att hon ska öppna ögonen och lägga sina svala rynkiga händer på mina kinder och stryka. Stryka så där kärleksfullt som bara hon kan. Men jag får inte ur mig något ljud. Jag kan bara stå och se hur sängen är för vit. Allt är för rent. Och bland allt det pedantiska ligger hon. Inte lika smal som vanligt utan mer uppsvälld. Hennes hår som brukar vara omsorgsfullt uppsatt med kammar, ligger nu som en grådaskig mössa. Det luktar bara rengöringsmedlets kliniskhet. Sträcker jag ut handen kan jag inte längre känna hennes liv, utan bara kylan av konstgjort blodomlopp. Det är mitt sista minne.