Ä l s k a r man verkligen någon på samma sätt som förut när kyssarna känns som vardag och att hålla hand är något man gör bara för att inte vara ensam? Hålla hand, hålla om för att inte vara ensam i höstens kalla mörker. När orden jag älskar dig har förlorat sin innebörd och man säger det av vana för att den andre vill höra just de orden just precis då, är det verkligen kärlek då? När man suckar tungt och känner sig trött i hela kroppen när man tänker på att man måste vara glad för att inte verka sur för man får ju aldrig vara sur. Om det har blivit så, är man fortfarande kär då? Kan man ens vara kär när man tänker så, när man tvekar på det viset?

Jag är så rädd för ordet s l u t, det är så definitivt. Är det gjort är det gjort och då får någon annan hålla hans hand. Jag vill inte se någon annan vara hans, varken nu eller senare. Jag tvekar och det kan jag inte säga emot men jag vet inte om jag vill vara ensam. Jag tror jag vill vara två men kanske inte just nu. Men hur kan det kännas så rätt för den ena om den andre varken vet in eller ut? Han sa det känns så bra mellan oss nu ä l s k l i n g och jag ljög när jag svarade med en kyss och en leende nick. Jag vill inte ljuga men jag vill inte göra något så definitivt och jag vill inte se tårar i hans ögon. De är ju så vackra när han ler. Men jag längtar efter att få känna någon annans närhet att få veta att jag fortfarande duger att jag inte bara är stämplad som hans. Jag längtar efter att få känna bruset i bröstet som alkoholfyllda tonårsfester kan ge då man kan krama vem som helst när som helst och hur som helst.

Jag vill leva livet men jag vill inte vara ensam. Det är min största rädsla och om jag inte har dig vem har jag då? Du är den jag skriver till när livet är som mest sorgligt när jag ligger och skakar och gråter och inte vet vad jag ska ta mig till. Då är du min trygghet. Du är den vars famn kan stilla mina tårar och vars händer skänker mig värme när jag fryser. Men samtidigt tror jag att andra händer kan värma precis lika bra, frågan är vems det kommer vara och hur länge det kan dröja. Jag är så rädd för att bli lämnad kvar för jag klarar mig inte på egen hand.

Och jag tänker att jag kommer vara fri som en fågel men kan det väga upp saknaden av dig? Hur lång tid kommer det ta innan det blir bra innan vi kan prata igen innan vi kan se varandra i ögonen utan att bli ledsna? Jag vill att det ska gå fort och bara lite smärtsamt som när man drar bort ett plåster du vet. Och jag tänker att jag skulle kunna kyssa tusen andra pojkar och gråta tusen kvällar i sträck men tänk om det skulle göra lika ont efter det? Jag vill kunna klara mig själv, ha mysiga kvällar med vänner gå på långa promenader bli bjuden på roliga fester och sova själv om natten. Men tänk om det inte går när jag vet att du inte är min? Tänk om allt faller isär då och jag inte har några vänner att bjuda över inte har någon ork att gå utanför dörren inte blir bjuden på fester eller om jag inte kan sova själv om natten. Det skulle bli så fel då. Allt kan bära eller brista men jag vill inte ha ett brustet hjärta. Jag vill inte behöva ligga och skaka om natten för att jag saknar dig så, vill inte behöva känna tårarna rinna nerför kinderna när jag tänker på hur du brukade hålla om mig. Ibland känns det som att jag inte har någon annan än dig och tänk om det faktiskt är så. Jag är så rädd att det faktiskt är så.

Min rädsla är min största fiende och den hindrar mig från kärlek och den hindrar mig från livet, för när ska jag våga börja leva? Jag vill vara trygg i mig själv utan att behöva vara i din famn men jag vet inte hur det ska kunna bli så. Jag har alltid sagt att man måste våga ta risken att förlora för att ha chansen att vinna men tänk om jag vinner om jag behåller dig och förlorar om det tar s l u t? Mina tårkanaler skulle gå sönder då och en blick från dig skulle få mig att falla ner död på marken, i alla fall för en stund. Jag vill vara fri som en fågel men fåglar ligger inte ner på marken så som jag skulle kunna göra då. Jag är så rädd att göra fel jämt, så rädd att göra fel. Jag vågar inte lita på mig själv för jag tänker alldeles för mycket och har ingen magkänsla att följa. Jag kanske skulle våga mer om det faktiskt inte var vi längre, det skulle säkert ta ett tag först men sen skulle jag kanske bli modig. Men klarar jag att vänta ut det? Klarar jag att vara utan dig? Jag vet inte det.

Och det är det som gör det så svårt. Så förbannat svårt.