Underligt nog växer vi uppåt en tid,
kanske 20 år,
sen börjar vi söndras,
förfaller.
Krök, press mot jorden,
alltid neråt mot dess mitt längtar materian.
Mot den hornprydde,
det magnetiska.
Hela livet en ynklig strid mot det oundvikliga.

Dödskärnan bryter allt.
Smular sönder ljuset,
dränker det i den svarta råoljans sjö,
där man skymtar hans ansikte.
Lapar i sig den ljumma energin.
Sjunker bedövad igen,
med en dov förståndslös baston,
försvinner leendet ner i djupen.

Sista sidan i ursprungets urkunder
då du kröns av den hornprydde,
nu döende,
sluter cirkeln.
Din lägsta stund.
0-värdet.
Efter att ha sjunkit genom alla generationers gråt
överlappande kroppar från kärnan,
diametralt,
som lökens lager,
skal efter skal,
ner i jordens rund,
döda kroppar,
mage och mun,
trycks mot,
tränger, spräcks igenom
torkat kvistat kött,
sjunker i bottenlös.

Det mörka bestånd som föder ängsligt ljus flämtar i ett fönster på glänt mot den stormande vintergatan.

Hörsamma dess sång:

-Ensam.
Kommer jag alltid att vara ensam?