den där mastodontryggtavlan
grinar emot mig
lämna företräde

känner att något undanhålls
handfallen stelnad

nattlig bris brisera
natten sprack
betongborren gräver sig sakta malande stötvis in
enslighets hårdskallra skär snäcka
tusen bitar virvlar förmår inte lyfta till skydd
bedövad handfallen stelnad ser jag armar
handskhänder

gnistor vatten sprutar damm virvlar
sörja rinner
spricka i taket vidgas
tak väggar rasar
står i sörja sörja sörja
slipperhal rinner undan

armeringsjärn kablar sticker upp
krigshärjat område

livet rullar sakta bort ser bakljusens lyktor
lyktsken

rycks upp drar i nödbroms
bedövad ser jag
förödelsen

stod framför den mörkaste av väggar
stod stod stod
dagar nätter stod med mig
lamento ljöd  dovt
slut slut slut
slöt mig inom mitt inre

tom

sakta framträdde dörr ännu intet handtag
intet nyckelhål
intet intet alls
endast en tom ring var i handen
sången tystnade
hörde mig viska; våga
början till
steg

ur nyckelhål syntes strimma
ringen klirrade; nyckel var om
ur dörren växte tagom
lyfte högra handen runt handtag
med vänstra handen
låste jag upp

löftesdörren susade vind
är du sann

värme smekte ömt min kind
kysste ögon klara

detta är min väg talar hjärtat
jag stiger in
vänder mig trött om
måste jag

ser väggen strålande vit av mitt leende
ser mastodont ryggtavlan
ropar i kärlek; behåll det gömda
det du gömmer
lyssna till vinden hör;
en dag stiger sannheten fram
alldeles av sig själv
utav sitt själv