Glömma, Förlåta
Jag vill faktiskt inte ens
De stal min essens
Berövade mig hela
min existens, fängslad än.

Fast jag faktiskt vann,
Men bara min Fysiska frihet.
Mina patetiska
Ord hade räddat ingenting alls
Jag kom ut som en snäcka.

Försökte fylla den
Som ett kuvösbarn; kämpa.
Jag ville, måste
Och kunde faktiskt en tid.
Känna närhet till livet.

Läxan jag fick var den svåraste
För jag vet nu; för korkad att den lösa.
Tron jag föddes med var den grymmaste
gåva någon mig vid dop överrösa.