Himlen är täckt av mörka moln. Snön knarrar under skorna när hon går där på stigen. Hon är på väg hem från sin kompis.

En mörk gestalt går mot henne. Hon undrar ifall det är grannen som är ute med hunden. Men hon kan inte se någon hund.
Bara några steg ifrån ser hon att det är en lång kille som verkar vara något äldre än hon själv.

Hon tittar på honom då han vänder sin blick mot henne. Hans ögon är lika djupa som den vita snön men långt ifrån färgen av den. Ögonen liknar mer den mörka himmelen.

Det tar en stund innan hon inser att hon står och stirrar på honom. Hur hon än försöker slita bort sin blick från hans så går det inte. Hon får inte heller ut ett enda ljud, det är som om någon täppt till hennes mun. Hon har inget begrepp om tiden. Detr är bara hon och han. Ensamma.