Allt var klart. Serumet var packat i en ryggsäck under Emils säng tillsammans med tre enorma kanyler. Hur Emil hade fått tag på dem var en gåta för Anthony. Det kan inte ha varit lätt. Något som inte heller hade varit så lätt var att övertala Anthonys mamma att släppa iväg honom, utan att berätta för henne om den verkliga planen. Anthony hade kämpat mot sin mammas tjurskallighet men inte lyckats vinna. Så alla tre skulle nu bli tvugna att skolka igen. Eller rättare sagt, två. Emil låtsades ju fortfarande att han var sjuk. Så för honom var det bara att smyga ut medan hans mamma var på jobbet. Sofia och Anthony skulle möta honom vid skylten in till Gamla sågområdet. När dagen hade kommit för att utföra operation Livsfarligt Uppdrag gick Anthony ut genom ytterdörren med vetskap om att han kanske aldrig skulle komma tillbaka. Han gick längs den tomma vägen som ledde till Gamla sågområdet. Men ändå, tänkte han, det var värt det. Han hade inte sagt det till de andra två men han hade börjat känna annorlunda för Alexandra. Hon var inte längre tjejen som var kompis med en av hans bäst vänner, hon var mer än så. Hon var hans vän. En av de vänner som han brydde sig mest om. Han skulle göra allt han kunde för att hon skulle överleva. Han mötte Sofia längs vägen. De gjorde sällskap sista biten. De gick i tystnad. Tio minuter senare var de framme vid skylten. Emil stod och väntade på dem. Han såg spänd ut. Anthony började känna sig illa till mods. Han kände det kalla silverkorset mot sin hud. Han skulle använda det om det behövdes. Men han skulle inte döda Alexandra. När de kom fram till skylten sade Sofia till Emil:
- Har du allt?
Emil öppnade väskan. Han visade dem innehållet. De hade tagit alla försiktighetsåtgärder de kunde. De hade, förutom kanylerna och serumet också packat ned en stor, illaluktande vitlök. De skulle skära små bitar av den och lägga runt om i byggnaden för att tränga in Alexandra och begränsa hennes rörelsesektor. Men de skulle akta sig noga för att få för mycker stank på kläderna så att hon skulle kunna känna lukten av dem för starkt. Sofia nickade och Emil stängde väskan. Sedan började alla tre gå mot den övergivna lagerbyggnaden. De gick i tystnad. Alla tänkte samma sak: Nu gäller det.

Samtidigt, i mörkret i en övergiven korridor i källaren till den gamla lagerbyggnaden smög en mörk skepnad omkring på jakt efter föda. Tyst som en mus och smidig och snabb som en vessla. Och med blodtörst som sin främsta drivkraft. Den hade ingen aning om vad som skulle ske inom de närmaste 15 minuterna. Den hade ingen aning om att den snart skulle bli riktigt överraskad. Den stannade upp och lyssnade när den hörde dörren slås upp långt bort i byggnaden.