Stigarna jag skottade fram i dagens famn är mjukt inbäddade, varje spår är borta ändå är spåren där, stigarna är där. Snövindar lindas mjukt runt boplatsen, snö faller ser fallandet inser att snö inte faller, snöflingor snöstjärnor kristaller det finns sånger vilka är ohörbara hörbara, nej snö faller inte virvlar inte det är en mjuk tillitsfull rörelse kanske är det vinden vilken smeker eller är det snöstjärnan vilken smeker vinden.
Snöstjärna smeker vindkind andas stilla andas lugnt
Ljus upplyser salen
Tusende eldskålar ur takhänder hänga kristallkronor prismaljusen dansar ur taken hänga istappar fyllda med pärlor droppar liv
Klanger
Kling klingande silverklocka
Släden viner genom vinterlandskap
Snömoln virvlar
I salen böljar sidenkjolars frasande sång doftande kamelia pryder hennes hår han för henne rak i ryggen ena handen om andra handen om
Snö faller inte virvlar inte det är en mjuk tillitsfull rörelse
Tar på mig varmkappa lindar sjal runt den vackra sjalen trär fötterna i stövlar stiger in i natten in i snölandskapets gnistor står helt stilla ser andedräktens blommor känner kind rodna stjärnor ler tinderljus jag sträcker ut handen den möts av tomhet andas djupt följer stigen den är där snö omfamnar fötterna mjukt snön är inte vit i natten är den indigo pärla rinner sakta ur ögonvrån lyfter den varsamt in i stjärndoft ser ljusminne ögonmöte följer stigen lyssnar till skönhetens andning det värker i bröstet
rosor stå bara i nattlig sal
inför mina ögon skrudar de sina stammar med djupt gröna skimrande blad
knoppar öppnas
röda rosor
vita rosor
doftar
det är svårt att andas jag rycker mig loss vandrar in i ängens famn ser alla dessa konstlade ljus runt ändå; det andas hemtrevnad jag känner allas deras ansikten de är godfolk  det gör ont i bröstet vänder ansiktet bort åter far handen ut jag börjar säga; kom vi springer handen möter tomhet ängen hälsar mig jag lägger mig ned i snöhav vänder ögon in i stjärnhav hur oändligt goda är de så fyllda med tröstord armar och ben rörs ut och in
en ängel är i ängens famn
så skönt det vore
ligga kvar
snö
snö
täck mig
tår rinner sakta fram ur ögonvrå lyfter den varsamt in i stjärndoft ser ljusminne ögonmöte reser mig bär snömantel
följer stigen den stig jag vandrat så många gånger, markerna känner mins steg räds dem ej, skogen andas doftar omfamnar ensamstegen
det gör ont i bröstet
det är i dessa nätter skönhetsnätter då skimmerljusen brinner värme
då stjärnor lever orden
då allt är tyststilla
själen fylls av
vandring
sträcker ut handen känner intet svar
tar av vanten
kanske
handtomhet
vandrar över bäcken följer stigen ser berget de stora stenarna skogsfolkens boplats
den största stenen  i vars famn jag brukar vila under sommarvandring
stannar förmår inte ta ett steg
sjunker samman
gråten rullar lavin
snö faller
täcker mig
gnistfolken lindar händer runt lyfter stegen
står vid boplatsen
hade glömt stänga dörren
en vidöppen famn hälsar mig välkommen
sakta trär jag av stövlar
lindar av sjal
sveper av varmkappa
det knastrar i vedspisen
sätter mig tätt invid
känner
värme
det gör ont i bröstet
är svårt att andas
vaggar mig
in i sömn
Stigarna jag vandrade i nattens  famn är mjukt inbäddade, varje spår är borta ändå är spåren där, stigarna är där. Snövindar lindas mjukt runt boplatsen, snö faller ser fallandet inser att snö inte faller, snöflingor snöstjärnor kristaller det finns sånger vilka är ohörbara hörbara, nej snö faller inte virvlar inte det är en mjuk tillitsfull rörelse kanske är det vinden vilken smeker eller är det snöstjärnan vilken smeker vinden.