Jag tar några simtag i det uppvärmda vattnet i simhallen. Skönt.

Det är kallt ute, iskallt, men här inne är det varmt och gott. Simhallens väggar och tak är av glas. Ute är det mörkt och man ser stjärnorna i vintermörkret. Ur högtalarna strömmar vacker musik. Jag är ensam där. Jag börjar simma, snart har jag fått in en lugn rytm och kommer in i ett lite meditativt tillstånd. Det är stämningsfullt med den lugna musiken och det nattsvarta mörkret utanför.

Jag blir lite sentimental och tänker på mamma som inte finns hos mig mer, mer än inom mig då, förstås. Känner kärlek till henne. Och saknad. Jag får tårar i ögonen, och låter vattnet skölja bort dem. Känner smärtan i mig. Julhelgen som ligger framför oss påverkar mig. Det är en svår tid för mig, jag blir oftast närmast deprimerad och det är kanske inte så konstigt.

Jag minns en jul, och minnet gör ont. Efter skilsmässan mellan mamma och pappa, blev det aldrig som förut med jularna. Julen blev en börda för henne. Var skulle hon vara? Var var hon välkommen? Med fyra barn så borde det ju inte vara så svårt att finna rum. I mitt hem fanns inte så mycket julstämning, men hon var alltid välkommen. Hos de andra var det mer jul och mer tradition, och där ville hon kanske helst vara, men där passade det inte alltid av olika skäl.

Nu närmade sig en ny jul och av någon anledning blev hon ovän med min syster dagen före julafton. Det handlade väl om var hon skulle vara, jag minns inte längre.

Jag ringde henne på kvällen, men hon svarade inte.
Jag ringde flera gånger, men hon var inte hemma.
På julafton ringde jag igen, men hon svarade inte. Min man, som under alla år alltid brukat besöka henne på julaftons förmiddag för att överlämna en chokladask eller blomma åkte dit, men hon var inte hemma.

Jag blev orolig på riktigt då, hon var inte längre så ung, och hon bodde ju ensam, kanske hade det hänt något? Jag ringde runt till alla mina syskon, men ingen visste något. Kanske var hon hos någon väninna? Efter några timmar ringde dock min brorsdotter och berättade att hon hade fått tag i farmor, hon var hemma.
Hon hade varit hemma hela tiden.

Jul.
Då när man ska vara ihop med sina nära. Då när kärlek ska finnas och då när man ska känna gemenskap. Krav och förväntningar, både utifrån och inifrån, på gemenskap och kärlek. Det är svårt att bortse från det, även om man vill. Vi blir pådyvlade det från alla håll och kanter.

Då blir ensamheten som störst. Då lyser gemenskapen med sin frånvaro, även om den alltid varit frånvarande och då uppenbaras bristerna hos familjemedlemmarna så tydligt.

Mina ögon svämmar över av tårar vid minnet av hur jag ville vara nära min mamma den kvällen, vara nära under julaftonen, och hur grymt hon straffade mig för att hon och min syster hade bråkat.

Jag skyndar mig att låta vattnet skölja bort dem, tar nya simtag, lugnar mig, tänker på att hon varit sjuk. Kanske var det sjukdomen som hade förmörkat hennes omdöme. Ja, det är förlåtet, men inte glömt. Ty, jag vill gå en annan väg.

Jag simmar vidare, låter tanken på mina barn ersätta minnet och jag fylls av kärlek. Och jag njuter av den villkorslösa kärlek som finns mellan oss varje dag oavsett årstid.
Så vill jag alltid ha det.
Varje dag.
Året om.