Jag skriver till dig ikväll min käre Vadim Ivanovitj. Du har lämnat ett sorgebud, din mor, den kvinna som var min svärmor är död.
Nina Filippovna, tanken på dig föder varma bilder. Du gjuter tårar av saknad i mig.

Genom kvällens mörker kommer minnena seglandes likt hägringar. Små korta stunder av närhet som passerade så obemärkta just då. Kommer du ihåg hur vi spelade lotto vid köksbordet på Pesteljagatan 5 i Leningrad, drack te och kände den sötaktiga doften från din mamusjas Krasnaja Moskvaparfym?
Minns du kakorna hon bakat som smakade mandel och smälte på tungan? Känner du den syrliga äppeldoften från den vackert flätade pirogen?
Men det var ju för att lyssna och prata med henne, för att höra allt, stort som smått som vi gick på besök. Nina Filippovna berättade att benen värkte, att kaffet var slut i affären och att grannen ramlat plakat i farstun. Vi lät henne hållas och tittade förstående på varandra, vi log och nickade instämmande. - Och nu mina barn, brukade hon säga, vad nytt från gatans parlament? Förväntansfullt med pigga bruna ekorrögon kisade hon leende och viftade frenetiskt med den alltid närvarande näsduken, -Få höra nu, så sätt igång då!
Då delade vi med oss av de senaste dräpande politiska anekdoterna och när något föll henne i smaken, slog hon ut med armarna och skrattade så att kopparna på bordet skallrade mot faten.
Så kom tiden för uppbrottet, -Mamusjka, sa du då, Sonja och jag måste gå nu.
Avskedet kom alltid för tidigt -Ni kan väl stanna lite till, bönade hon.
Tänk så viktiga de var dessa stunder, varför hade vi så båttom? Nog hade vi väl kunnat stanna ännu några minuter och låtit din mamusja servera oss ännu en kopp te.
Lycklig är jag över att ha fått dessa värdefulla mötena med min älskade Nina Filippovna.

Nu blickar porslinsfigurer ner från mina hyllor. Smäckra står de där och viskar minnen från hennes vitrinskåp i Leningrad. De överlämnades till mig högtidligt och med stolthet. Hon gav mig det vackraste och dyrbaraste hon hade i sin ägo.
-Det sköra benvita porslinet har överlevt blockaden Sonjusjka, sade hon med darrande röst. -Statyetterna var inlindade i bomull och tidningspapper under åren 1941- 1945. Vi kunde ha sålt dem för 500 gram bröd men behöll dem för att ha något vackert att se på när kölden och hungern blev för stor.

En jul på 1990-talet skickade Nina Filippovna en gåva till min far. Det var två sjömän av porslin.
-Alexander Vassilivitj din far, sa Nina, ska ha dessa två vid sin sida som ett minne av den ryska flottan som han var en del av.
Min far kom till Sverige som flykting från Leningrad under kriget. Han var en man som sällan grät men när han höll denna gåva i sin hand den julen såg jag tårar på hans kind.

Just ikväll så spelar jag en vals för er mina kära. Jag hör hur du pappa ber att jag ska spela din favorit..Starynnij vals, Den ålderdomliga valsen. Du kan verkligen dansa vals pappa och nu bjuder du upp Nina Filippovna och någonstans däruppe mellan stjärnorna på himlen ser jag er i valsens virvlar. Himlen rodnar lite ikväll och Vadim om du tittar upp så kan du nog se dem du med.
En dag dansar vi också vals däruppe käre Vadim Ivanovitch tillsammans med Nina Filippovna, Alexander Vassilivitj och alla andra kära och nära.

Döden är vacker ikväll och dansar vals på himlens valv.