När de kom fram till Anthonys hus lämnade Emil och Anthony ryggsäckarna i hallen och bestämde sig för att ta en liten promenad i skogen vid Talvatis. Anthony bodde ganska nära sjön, så efter en halvtimme var de redan en bra bit in i skogen. Medan de gick försökte de lista ut vad det var matteläraren dolde.
- Tja, hade han varit vampyr hade han inte kunnat undervisa överhuvudtaget, så det kan vi nog utesluta, sade Anthony.
- Det har du nog rätt i, sade Emil. Men vad är det då han döljer? För något är det ju!
Anthony funderade en stund. Sedan sade han:
- Men hur har han lyckats dra slutsatsen att du vet vad det är? Känner han det bara på sig eller har han sett dig och trott att du såg honom?
- Men då har han nog sett någon som liknar mig och dragit slutsatsen att det var jag, sade Emil. För det var det då inte.
De fortsatte diskutera medan de gick djupare och djupare in i skogen. Till slut började det mörkna och de insåg att de hade varit ute i nästan en och en halv timme. De skulle precis vända om när de hörde ett avlägset ylande någonstans bland de mörka träden. De stannade och lyssnade. Det lärt som om det kom långt bort ifrån men de kunde inte vara helt säkra. De bestämde sig för att börja gå hemåt. De gick i tystnad och lyssnade efter ylandet. När de hade gått i ungefär en kvart hörde de det igen, och det som oroade dem var att ljudet var mycket närmare nu. Anthony visste inte riktigt vad han skulle tro. Han hade flera alternativ i huvudet men kunde inte avgöra vilket som var troligast. Han visste att det inte fanns några vargar så här långt upp i Sverige. Det måste vara något annat… Han hajade förskräckt till och tittade upp mot himlen. Fullmånen lyste klart över de snötäckta trädtopparna och kastade sitt bleka sken över den isiga stigen. Anthony knuffade till Emil i sidan och pekade upp mot månen. Det tog en stund för Emil att fatta vad han menade.
- Tror du…?
- Jag har lärt mig av personlig erfarenhet att inget är omöjligt, sade Anthony.
Och som en betoning av hans ord hörde de ett dovt morrande bland ett par enbärsbuskar, fastän de visste att det var omöjligt att varelsen hade kunnat hinna fram så snabbt. De två pojkarna stod som förstenade och stirrade på buskarna där morrandet tycktes komma ifrån. Anthony tänkte febrilt. Fanns det något som kunde hjälpa dem? Vampyrer var ju rädda för religiösa symboler. Han kände kedjan till sitt silverkors i nacken. Det kunde hjälpa… Hans tankegångar avbröts av att Emil knuffade till honom och signalerade att han skulle backa. Medveten om att det inte skulle hjälpa särskilt mycket började han sakta gå baklänges. Morrningarna blev djupare och Anthony visste att varelsen förberedde sig för anfall. Han kramade silverkorset i handen innanför jackan och bad till Gud att det skulle hjälpa. Han hörde hur det knakade bland buskarna och hann bara precis se ett kamouflagegrönt armbandsur innan varulven kastade sig över honom.