Jag lyssnar till hennes ord. Hennes pekfinger hytter och anklagelser haglar över mig. Hon är skyldig mig massa pengar. Hennes anklagelser är ovidkommande och befängda. Jag är där i frid, vill försöka hitta en lösning, för jag kan ju förstå att har man inga pengar så har man inga, oavsett om man är skyldig eller ej, men jag får inte en syl i vädret och sen åker dörren igen. Det är min dörr, för det är min lägenhet som hon nu ockuperar.

Men innan hon stänger säger hon också till min vän att det här är en sak mellan henne och mig och inte har med honom att göra, också med ett finger upp i hans ansikte. ”Vi ses i tingsrätten” är hennes sista ord till mig. Hon har tydligen varit med förr. Det har inte jag. Jag trodde att jag var skyddad av ett hederligt kontrakt.

Jag är maktlös och fräckheten hos människan är ofattbar. Lagen är som den är och hon kan ockupera min lägenhet flera månader till om hon lyckas hålla sig undan från kronofogden har jag förstått. Och det är jag som måste betala hyran, eftersom att det är min lägenhet.
Hon är en parasit. Så ser de ut och så beter de sig.
Jag är upprörd över hennes beteende. Och jag har lust att vråla rätt ut i trappuppgången där jag står.

Jag är upprörd och obehaget lämnar mig inte på flera timmar. Det är inte hennes anklagande ord som påverkar mig, tänker jag. Mitt förnuft förstår att hon bara försökte göra sig till offer, och mig till boven. Och naturligtvis är jag arg över att ha blivit lurad. Men jag är påverkad av något mer. Det som dröjer sig kvar är hennes ord till min vän. Hur kan hon tro att det bara är en sak mellan henne och mig, och att det inte har med honom att göra? Precis som att hon ville vara vän med honom.

Jag skrattar åt det befängda i tanken, men jag följer mina känslor och känner igen situationen från tidigare händelser i mitt liv. Det är känslorna från de tidigare händelserna som är väckta i mig. De där jag fått stå själv och mina närmaste har fortsatt vara vän med människor som inte haft några som helst betänkligheter och som förstört mitt liv. Mobbning är väl det ord som bör användas för deras beteende, om än ett mycket fattigt ord.

Men det är intressant hur en nutida händelse väcker känslor i mig som hör hemma i historien. Hur några få ord, får gamla, åldriga, döda känslor att återuppstå. Och hur en parasit besvärar mig inte bara med ekonomiska problem utan nu måste jag dessutom besväras av återuppstådda gamla känslor.

Eller kanske ska jag tacka henne?

För nu kan jag plåstra om dem, vara hos dem, berätta sagor för dem och vagga dem till söms. För att sedan kunna låta dem vila i frid.

I en bättre grav.