hur kan våra vägar
mötas trots att vi skiljs
vi vardera åt vartannat
jag har omsorg i bröstet
& likasinnade i sinnet
men mitt hjärta är förstorat
det var bara ni skyldiga
individer av svart glas
jag kunde ramlat från
ovanför med tyngd men i blindo
kvarstår bara ni som vägrar
jag bär er inom mig
som kråkben i halsen

ni sparar tepåsar på
servetter för att slippa
se den slipade ytan av porslin &
betongfasaderna jag kräks
över, för, under er som jag bär
er inom mig

som kråkben i halsen
vibrerar likt nylonsträngad
jazz, lämna mig ifred