Hold on little girl, show me what he has done to you

Musiken strömmar ur mina högtalare och får mig att minnas. Små, korta scener spelas upp i mitt huvud, som snabba sekvenser ur en film man såg för länge sedan. Jag måste fokusera och koncentrera mig för att inte låta tankarna begravas i minnena. Det skulle göra alldeles för ont. Jag försöker skaka av mig känslan av obehag men det går inte särskilt bra. Musiken spelar vidare men den där första meningen fastnar i mitt huvud, i mina tankar. Jag smakar på orden. De smakar bittert. Bittert och salt. Det salta kommer nog ifrån tårarna. Den där meningen får mig att smaka på alla tårar jag har fällt på grund av alla minnen. Korta sekvenser som oförberett och plötsligt spelas upp i mitt huvud med jämna mellanrum. Ibland är det en speciell lukt som utlöser det. Ibland är det några speciella ord.

En tioårig flicka sitter i en soffa i ett rum på ett polishus. Det står en växt bredvid soffan och när flickan tittar noggrannt ser hon en illa gömd mikrofon i den. Rakt fram är det ett litet glasfönster och bakom det sitter en videokamera. Hon vet om att hon ska bli filmad. Det gör henne nervös. I en fåtölj bredvid växten sitter en polis. Han är en gubbe. Hon tycker inte om gubbar, de är otäcka. Otäcka och obehagliga.

Vissa minnen gör mig så arg. Vem är så dum att man väljer en man i äldre ålder som förhörare, när det är precis sådana flickan är rädd för? Att man kan vara så dum. En klump samlas i halsen och jag gör vad jag kan för att svälja ner den. Det går inte. Minnena är för nära inpå nu. Jag lyckades inte hålla dem borta. De trängs i mitt bröst, ivriga att ta sig upp, ivriga att få den där klumpen i halsen att förvandlas till tårar. Men jag ska inte gråta. Jag ska inte det. Det är inte värt mina tårar. Du är inte värd mina tårar.

Flickan gråter. Hon sitter uppkrupen i soffan. Polisen, eller gubben enligt henne, sa att hon fick ta av sig skorna om hon ville. Så hon snörade upp sina guldiga skor och kröp ihop så gott hon kunde. Hennes pappa sitter bredvid henne nu. Han har en trygg arm runt henne och hon känner när han tar andetag efter andetag, väldigt djupa, som för att dämpa sin sorg. Stora tårar rullar nerför flickans kinder. Krokodiltårar brukar de kallas, men det vet hon inte än. Hon är för liten för att ha lärt sig sådana ord. Men andra ord har hon lärt sig. Andra, alldeles för fula ord för hennes små öron.

Jag hatar de där orden än idag. De är fula, de är hemska och de används för ofta. De används som skällsord, de används vid helt fel tillfällen. De gör mig illa till mods. Obehaget lockas fram ur mitt bröst och jag måste ta djupa andetag för att inte bryta ihop. Av några små ord.

Polisen ställer frågor och flickan svarar så gott hon kan. Hon vet om att hon blir filmad. Hon tror att man måste svara precis rätt bara för det. Bara för att hon sitter i ett okänt rum med en okänd gubbe. Man måste svara rätt. Men hon vet inte. Hon minns inte. Kanske har det pågått länge, kanske har det hänt ett fåtal gånger. När han frågar svarar hon 'ungefär fem gånger tror jag' med en klump i halsen. Hennes kinder är blöta och hon försöker torka dem men det hjälps inte. Tårarna fortsätter falla. Hon hulkar sig och vill helst av allt bara gå därifrån. Men hon måste vara stark. Hon vet det, trots att hon är så liten.

Man måste vara stark jämt. Så stark. Jag måste vara stark varje jävla dag för att inte bryta ihop. Jag tror inte någon anar hur liten jag egentligen är, inuti. Hur liten jag fortfarande känner mig. När vissa minnen attackerar skulle jag kunna lägga mig ner och gråta som ett litet barn. Jag vill bara att någon ska hålla om mig. Jag vill höra att det ska bli bra, att det kommer gå över. Men jag kommer inte få höra de orden, jag vet det. För det kommer inte gå över. Vissa minnen fastnar för alltid och tiden läker inte alla sår.

Flickan får gå ut ur rummet till sin mamma. Hon har suttit i en annan soffa i ett annat rum, och sett allting. Hon gråter. Pappa är på tv:n nu. Men flickan vill inte se. Hon vill inte höra honom prata med hat i rösten och sorg i ögonen. Mamma frågar om de ska stänga av och flickan kan inte göra annat än att nicka. Hon vill inte börja gråta igen. Hennes mamma håller om henne och vaggar henne fram och tillbaka. Vaggar henne in i tryggheten.

Känslan av trygghet kan stjälas ifrån mig på ett ögonblick. Ena sekunden är jag i nuet, trygg och säker. Andra sekunden dyker en sekvens upp och mitt hjärta slår fortare. Jag blir rädd då. Men jag har lärt mig att kontrollera min rädsla. Jag sväljer ner den, väljer att inte känna av den. Jag måste det. Jag kan inte låta rädslan ta övertaget, jag kan inte låta klumpan förvandlas till tårar. När de där små ögonblicken av rädsla dyker upp känner jag mig ensammast i hela världen, även om jag befinner mig i ett rum fullt av folk. Även om jag har älskade människor runtomkring mig. Även om jag bara skulle kunna be om en kram för att få tillbaka tryggheten, för att komma tillbaka till nuet. Men jag kan inte det. Jag måste svälja rädslan. Den får inte ta mig, inte fler gånger.

Flickan sitter i framsätet i en liten bil, flera månader senare. Hennes mamma sitter bredvid. Flickan har en fråga hon vill ställa, en fråga hon har tänkt över länge. En klump i halsen bildas fort. De kan skapas fortare än vad man tror. En sekund och så finns den där, som ett monster som inte tänker sig låtas sväljas ner. Men hon sväljer och sväljer. Sedan tar hon ett djupt andetag. Ställer den där frågan, väntar spänt på svar. Hennes mammas ansikte drar ihop sig, blir nervöst och hela kroppen spänns som om den är beredd på ett slag. 'Han fick inget straff' lyder hennes svar. Klumpen lossnar. Den väller ut ur ögonen. Flickans kinder blir blöta.

Mina ögon tåras när flera sekvenser spelas upp framför mina ögon. De kan inte hejdas, det är som en gammal film som rullar och rullar. När jag tänker tillbaka över mitt år som elvaåring minns jag inte mycket. Det är korta filmsnuttar, som är disiga och otydliga. Men vissa minnen är så mycket starkare än andra. Minnen jag egentligen vill glömma, förtränga. Jag kommer ihåg att jag inte kunde somna om kvällarna. Jag var jämt så yr. Låg och stirrade upp i taket och hela världen snurrade. Mamma blev orolig då. Jag fick somna på soffan istället. Men världen snurrade lika mycket där.

Flickan råkade i bråk med en annan flicka på sin skola en kall vårdag i sjätte klass. Plötsligt var alla flickorna i klassen inblandade och de skulle minsann prata om saken. De satt allihopa i ett klassrum, med en lärare som ställde frågor. Flickan kunde knappt förstå vad som hade hänt, hon hade ju inte gjort något. Plötsligt bryter den andra flickan ihop och säger att allt är ju så himla jobbigt hemma. Hon börjar gråta. Nästan alla går dit för att trösta henne. Men flickan som inte förstår sitter kvar. Sakta rinner tårarna nerför kinderna. Hon har lust att ställa sig upp och skrika. Skrika ut precis vad som har hänt henne. Hur många skulle inte då gå till henne, trösta henne, ge henne kramar och säga förstående ord. Hon är så trött på att hålla det hemligt. Men hon skäms. Det måste vara hemligt.

Jag berättar för andra nu för tiden. Jag skäms fortfarande ibland. Alla säger att det inte var mitt fel. Kanske har de rätt. Men jag berättar inte allt. Jag berättar inte hur jag kan ligga hemma i min säng om kvällarna, helt kallsvettig, livrädd och full av tårar. Jag berättar inte hur ont det fortfarande kan göra. Jag berättar inte att jag har svårt att lita på vissa. Jag berättar inte att jag tror mig se honom när jag går på stan och att jag då blir en liten rädd flicka igen. Jag berättar inte att jag är på väg att falla ihop, varje dag. Men ibland har jag sådan lust att berätta, för någon. Jag vill bli omhållen, tröstad och förstådd. Men vem skulle förstå?

Flickan ligger i sin säng och gråter. Det är ofta det blir så. Hon trycker kudden mot munnen för att inte höras. Hon vill inte att någon ska veta att hon gråter. Att hon fortfarande gråter sig till sömns, oftare än de kvällar hon inte gör det. Hon skriker in i kudden av ilska, besvikelse, trötthet och sorg. Hon kan knappt förstå vad som hänt. Och det är inte särskilt konstigt, en elvaåring borde inte behöva förstå något sådant.

Ibland förstår jag fortfarande inte. Det känns så avlägset. Som om det har hänt i ett annat liv. Men samtidigt är det så nära. Det gör fortfarande så ont vid vissa tillfällen. Jag känner mig fortfarande så liten ibland. Då gör jag precis samma sak. Jag gråter och skriker. Ingen hör. Jag ligger i fosterställning på golvet, låter tårarna rinna, låter klumpen i halsen lösas upp. Mina naglar skär in i armarna och jag skakar av rädsla. Av ilska. Av sorg.


Fan, jag förstår inte.
Hur kunde du?
Hur
kunde
du
?

Fan, farfar

Eller,
bara
fan

du är inte värd att kallas det


.